Herr talman! Tack, Sara Gille, för möjligheten att få diskutera den här angelägna frågan!

Nu är det ju så att Noa inte bara efterfrågar detta, utan Noa äger också åtgärderna. Det är inte så att justitieministern eller Regeringskansliet behöver gripa in för att Noa ska kunna agera på sin egen analys och sin egen slutsats.

Om det är så att polisen internt gör bedömningen att den här fördjupade och specialiserade utbildningen när det gäller de här frågorna inte har kommit tillräckligt många yrkesverksamma poliser och civilanställda till del äger Noa – som ju är den nationella operativa avdelningen inom polisen – och Polismyndigheten alla möjligheter att ändra på detta. Det kräver så att säga inget specifikt ingripande från regeringens sida.

När det gäller den generella ambition som kommit till uttryck både i Noas egna analyser och i Sara Gilles fråga – det vill säga att vi måste säkerställa att det inom Polismyndigheten finns en tillräcklig höjd, ett tillräckligt djup och tillräckligt många utredare och andra som arbetar med de här frågorna – vidgår jag gärna att vi har ett allmänt ansvar för att ligga på, trycka på och följa upp detta. Det gör vi också.

Jag redogjorde ganska utförligt för hur vi gör det, nämligen genom särskilda regeringsuppdrag som pågår och genom det som finns i våra regleringsbrev, där det finns en mycket omfattande uppföljning av de här frågorna.

Sammantaget framstår det för mig som att Sara Gille, Gunnar Strömmer, Nationella operativa avdelningen och rikspolischefen i grund och botten är överens om analysen av problematiken. Från regeringens sida följer vi och styr upp detta, och alldeles konkret är det så att det bara är för Nationella operativa avdelningen att sätta spaden i backen om de vill öka volymen i det här arbetet, för det är de som äger verktygen för att åstadkomma det. Detta kommer jag att uppmuntra och stötta på alla sätt och vis.