Herr talman! Tack, justitieministern, för de delvisa svaren! Jag noterar att jag inte helt fick svar på frågorna, så jag kommer att upprepa dem här.

Det är besvärande att frågorna inte besvaras helt. Det är dock kanske inte förvånande, för detta har hittills inte varit justitieministerns ansvar. Justitieministern är som bekant chef för Justitiedepartementet. Han är inte chef för Statsrådsberedningen eller statsministerns kansli. Han jobbar inte ens där, herr talman, och har hittills inte varit inblandad i den nationella säkerhetsskandalen, som har många bottnar och parametrar.

Eftersom det är justitieministern som statsministern nu har kallat att svara på frågor här är det här jag måste följa upp frågorna. Det är så ordningen är.

Herr talman! Jag förstår att justitieministern inte ansvarar för beredningsrutinerna på statsministerns kansli eller förvaltningsavdelningen. Jag har själv arbetat på Regeringskansliet, så jag har en relativt god bild av organisationskartan och ansvarsfördelningen. Men nu är det som sagt justitieministern som är här.

Jag vill ha detta sagt: Det här framstår som ännu en av Kristerssons skenmanövrar för att undvika ansvar och granskning i dessa frågor, som i så många andra, och som att någon partistrateg har bestämt att den mer populäre Gunnar Strömmer får hantera detta. Det blir därmed justitieministern som får hantera statsministerns byk.

Herr talman! Kristerssons hantering är besvärande, minst sagt. AB och Dagens Nyheter har i en anmälan till JO fört fram omfattande klagomål mot Statsrådsberedningen och Regeringskansliet.

Det är ett faktum är att statsministerns kansli kraftigt har fördröjt utlämnandet av handlingar till Dagens Nyheter, och detta framstår som medvetet och systematiskt.

Herr talman! Dagens Nyheter har uppgett att deras förfrågningar om ärendena fördröjdes. Det är alltså ärenden som handlar om statsministerns bästa kompis – barndomsvännen och den före detta säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholm.

För att citera Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski: ”Allt fördröjdes. Det kunde ta veckor att få ta del av allmänna handlingar, som tidningen med stöd i offentlighetsprincipen begärde ut. Förhalningen var så anmärkningsvärd att det framstod som att granskningen rent av motarbetades. För att testa denna hypotes skickade DN en ny, liknande begäran – men under det fiktiva namnet Simon. Inget sades om Dagens Nyheter. Den här gången kom dokumenten inom två dagar. Och de levererades digitalt. För DN:s journalister tog motsvarande begäran mellan 30 och 46 dagar. Materialet skrevs sedan ut på papper, inte som brukligt digitalt, och behövde hämtas under begränsade öppettider.”

Peter Wolodarski konstaterar att regeringen kastat grus i DN:s granskningsmaskineri när det gäller Henrik Landerholm. Detta, herr talman, är besvärande, minst sagt – jag ska inte ta till överord. Statsrådsberedningen har uppenbart och medvetet haft helt olika rutiner för utlämnande av handlingar till DN respektive den fiktiva personen Simon. Det framstår som uppenbart att statsministern och hans medarbetare har avsett att sabotera DN:s granskning av statsministerns bästa kompis Henrik Landerholm.

Jag upprepar de frågor som vi söker svar på och som det alltså ankommer på riksdagen att granska, eftersom de faller utanför JO:s tillsyn:

Vem fattade beslutet att det som rörde statsministerns och statssekreterarens styrning och ledning av statsministerns kansli – det vill säga Statsrådsberedningen – skulle undantas från utredning?

Vilka har deltagit i de utbildningsinsatser och tagit del av det stödmaterial som tagits fram för att förbättra rutinerna? Där uppfattar jag att jag delvis fick svar. Jag uppfattar även att jag fick svar på den tredje frågan om vilka som tar fram dessa utbildningar och stödmaterial, så den frågan kan utgå.

Har statsministern, hans statssekreterare och hans närmaste stab också tagit del av detta? Där fick jag inget tydligt svar.

(Applåder)