Herr talman! Än en gång tack till Sara Gille för möjligheten att diskutera dessa angelägna frågor i dag!

Som jag sa inledningsvis utesluter jag inte alls att vi ska se även på andra verktyg för att ytterligare stärka skyddet för den våldsutsatta kvinnan. Utgångspunkten för de reformer vi gör är hela tiden att vi inte ska utgå från gärningsmannen och gärningsmannens intressen utan se till brottsoffret, brottsoffrets upprättelse och också samhällsskyddet. Samhällsskyddet inbegriper individskyddet; vi ska alltså utgå från den som är utsatt.

Jag tycker att det är viktigt att det är så vi ser på den stora reform av kontaktförbuden som nu sker. Det är en realitet att kontaktförbuden tidigare år – Sara Gille har också refererat till erfarenheter bakåt i tiden – inte har varit effektiva, i varje fall inte tillräckligt effektiva. Det kan säkert variera från fall till fall. Men vi kan i alla fall säga att de systematiskt sett inte har varit tillräckligt effektiva.

Det är därför jag tycker att det är viktigt att hålla fram att den reform som vi nu gör av kontaktförbuden inte är någon liten reform. Det är en stor reform, och den utgår från den våldsutsatta, den trakasserade. Det handlar för det första om att kontaktförbuden numera kan omfatta en hel kommun och för det andra om att den elektroniska övervakningen kan sättas in som en förstahandsåtgärd – inte som en sistahandsåtgärd när allt annat är uttömt och trakasserierna, hoten, hatet och eventuellt också våldet har fått grassera och fortsätta obehindrat. Detta tycker jag är viktigt att nu följa, för intentionen är väldigt tydlig: Det ska verkligen stärka skyddet för var och en.

Jag har tidigare redogjort för en lång rad andra åtgärder som vi vidtar, både för att göra det enklare för en utsatt kvinna att lämna en relation och för att arbeta preventivt mot våld och trakasserier på olika sätt. Men jag tar fasta på det förslag som Sara Gille nu lyfter, och vi får se hur vi ska titta på det framåt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.