Herr talman! Inget av det som jag har lyft i den här debatten är nytt. Det här har varit en verklighet inte bara för mig utan också för tusentals andra kvinnor i landet. De lämnar relationen. De flyttar och lever gömda. De byter nummer och isolerar sig från familj och vänner. Men rädslan finns fortfarande kvar – de blir inte fria. Det är detta debatten handlar om. Det handlar inte om att de inte försöker skydda sig utan om att skyddet inte räcker till.

Vi har ett rättssystem där kvinnan förväntas lita på att kontaktförbudet ska skydda henne. Men sanningen är att alltför många kvinnor, inklusive jag själv, lever med samma rädsla. Jag är aldrig fri. Man är egentligen inte fri förrän förövaren dör, för att vara krass.

Jag har turen att min förövare sitter i fängelse. Han har fått ett långt fängelsestraff, men han kommer att släppas en dag. Den dagen bävar jag för, och jag kommer att ha en klump i magen; då börjar det om igen. Den känslan försvinner när staten ligger steget före, inte steget efter.

Det är därför frågan om gps-larm för den utsatta inte handlar om teknik och så vidare. Den handlar om att en kvinna som redan utsatts för våld ska få möjlighet att leva ett liv som inte kretsar kring rädsla – om att staten tar hennes säkerhet på allvar, som hon själv gjort i varje steg för att kunna komma ur relationen.

Jag undrar varför andra länder kan införa det här systemet men inte Sverige. Är det något ministern funderar på att införa?