Herr talman! Att vara liberal är att vara kluven. Dessa så ofta upprepade ord uttalades av folkpartiledaren Gunnar Helén på 1970-talet. Han tillade också att det handlade om att ständigt föra argument åt två håll, vare sig nu debatten utkämpas inom en själv eller på offentlig plats.

Det återspeglar en sann liberal hållning – en som skyr förenklingar, ensidighet och dogmatism, och som i stället försöker tränga in i komplexiteten hos svåra problem och på ett seriöst sätt väga olika argument mot varandra. Det är inte synonymt – som vissa tycks tro – med beslutsvånda, utan med att komma till ett avgörande efter en saklig prövning av olika ståndpunkter och alternativ. Det är en stolt folkpartistisk tradition som vi värnar om.

Herr talman! Detta är precis vad jag har tvingats göra under de senaste veckorna angående den proposition vi debatterar i dag. Jag har tagit del av de invändningar som betänkandet som ligger till grund för regeringens proposition har föranlett, både från vänster och höger, liksom från flera betydande organisationer såsom Internationella juristkommissionen, Civil Rights Defenders och Amnesty International.

Såväl Dagens Arena som Timbro har publicerat omfattande kritiska inlägg i frågan. ”Om djävulen och ett undantagstillstånd” är rubriken på den text som Dagens Arena publicerade i samband med att betänkandet Stärkt konstitutionell beredskap utkom.

Det är en text som manar oss att lagstifta med tanke på att ”djävulen” faktiskt en dag kan sitta i Rosenbad. Det kan låta drastiskt att använda en sådan arbetshypotes, men det borde snarare betraktas som en självklar försiktighetsprincip, särskilt i ljuset av de tragiska historiska erfarenheter som länder i vår omgivning har gjort.

Enligt Dagens Arena har djävulen ”smugit sig in i förslaget om att regeringen själv ska få rätt att bestämma om och när det är dags att utlysa undantagstillstånd”. Djävulen skulle också ha dolts bakom ”de ytterst oklara kriterierna för vad som ska räknas som ’akuta situationer’ när regeringen verkligen kan behöva agera snabbt och okonventionellt”.

Timbros kritiska inlägg lyfter fram samma punkter. Det handlar om en femtiosidig rapport med titeln Har nöden ingen lag?, författad av tankesmedjans ansvarige för rättsstatsfrågor. Rapporten inleds med följande citat av Nazitysklands kronjurist Carl Schmitt: ”Suverän är den som bestämmer över undantaget.” Det anger skriftens andemening.

Herr talman! Kan vi ignorera de kritiska argument som på olika håll framförts angående den proposition vi debatterar i dag? Det tycker jag, som god och kluven liberal, att vi inte borde göra. De två ovan nämnda punkterna är utan tvekan både känsliga och viktiga. Det är riktigt, som kritikerna påpekar, att begreppet allvarliga fredstida kriser inte definieras exakt i propositionen utan i stället exemplifieras. Där ges bland annat följande exempel på sådana kriser: ”en svår naturkatastrof, en omfattande olycka, ett storskaligt terroristattentat, en omfattande spridning av en samhällsfarlig sjukdom eller en betydande störning av kritisk infrastruktur”.

Såväl den parlamentariska kommittén som regeringen konstaterar att det gällande framtida kriser är ”svårt att förutse vilka händelser som kan komma att sätta samhället på prov och ännu svårare att förutse vilka behov av lagstiftning som en framtida kris kan leda till”. Detta är, enligt min mening, ett rimligt antagande som förklarar varför begreppet framtida fredstida kriser inte kan definieras med exakthet.

Om något vet vi med säkerhet att det oförutsedda inte bara kan inträffa utan kommer att inträffa. Karl Poppers berömda svarta svan – det vill säga en händelse som är omöjlig att förutse – dyker ofta upp i de mest oväntade situationer, och vi måste vara förberedda på det. I det avseendet är formuleringarna i regeringens proposition ändamålsenliga.

Herr talman! Den andra invändningen gäller att ge regeringen befogenhet att på egen hand besluta att en allvarlig fredstida kris råder och att de därmed kan överta riksdagens lagstiftningsmakt, även inom det så kallade obligatoriska lagområdet. Det handlar om situationer ”då nya föreskrifter på lagområdet behövs i princip omedelbart eller för en situation där riksdagen tillfälligt inte kan fullgöra sin verksamhet”, som det står i propositionen. Det handlar i själva verket inte om att införa helt nya konstitutionella regler utan om att tillämpa i stort sett samma regelverk som gäller när riket befinner sig i krig.

I regeringsformen 15 kap. 5 § står det: ”Är riket i krig och kan varken riksdagen eller krigsdelegationen till följd av detta fullgöra sina uppgifter, ska regeringen fullgöra dessa i den utsträckning det behövs för att skydda riket och slutföra kriget.” Detta har en tydlig och viktig begränsning i andra stycket av samma paragraf: ”Regeringen får inte med stöd av första stycket stifta, ändra eller upphäva grundlag, riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen.” Det är i princip samma befogenheter och begränsningar som nu föreslås gälla under allvarliga fredstida kriser, med alla de försiktighetskrav och parlamentariska kontrollåtgärder som ska omgärda utövandet av sådana exceptionella befogenheter.

Herr talman! Är detta rimligt – eller kan det äventyra vår demokrati och vårt parlamentariska statsskick, som kritikerna menar? Med tanke på att det oförutsedda förr eller senare kommer att inträffa och kräva omedelbara åtgärder eller att man agerar även om riksdagen tillfälligt inte kan fullgöra sin verksamhet är den relevanta frågan följande: Vad är alternativet till den föreslagna reformen? Det realistiska svaret på den frågan är enkel och heter konstitutionell nödrätt.

I betänkandet Stärkt konstitutionell beredskap finns en definition: ”Med konstitutionell nödrätt avses vanligtvis att statsmakterna, vid nödsituationer där samhällets bestånd hotas, åsidosätter grundlagen och ändå gör anspråk på att ha handlat rättsenligt.” Det är givetvis en oxymoron – ett försök att ge åsidosättandet av legalitetsprincipen en fasad av legalitet. I svensk konstitutionell historia har avvisandet av konstitutionell nödrätt varit den dominerande hållningen, men det har funnits några få men betydelsefulla undantag då detta har åberopats, till exempel vid flygplanskapningen på Bulltofta 1972, Norrmalmstorgsdramat 1973 och terroristattacken mot västtyska ambassaden i Stockholm 1975.

Konstitutionsutskottet uttalade följande i samband med tsunamikatastrofen i december 2004: ”Det kan dock tänkas finnas krissituationer då regeringen kan bli tvungen att handla på ett sätt som inte står i full överensstämmelse med gällande rättsregler, t.ex. om nationens existens står på spel eller för att rädda människoliv.” Utskottet konstaterade vidare: ”Man har i vårt land i huvudsak tagit avstånd från den konstitutionella nödrätten.” Utskottet tillade dock denna viktiga passus: ”Likväl torde det finnas ett visst begränsat utrymme för en sedvanerättsligt grundad konstitutionell nödrätt vid sidan av författningen.”

Herr talman! Den proposition vi debatterar i dag är framtagen just i syfte att undvika att hamna i ett sådant, ur legalitetssynpunkt, vanskligt läge. Vi liberaler ställer oss bakom utskottets betänkande efter att ha gjort en noggrann analys av den föreslagna grundlagsändringen och av de alternativ som finns för att kunna hantera allvarliga fredstida kriser när det krävs omedelbara insatser eller då riksdagen tillfälligt inte kan fullgöra sin verksamhet.

Vi skulle givetvis önska att det beslut som riksdagen med all sannolikhet ska fatta inte vore nödvändigt. Men med tanke på att Karl Poppers svarta svan förr eller senare kommer att dyka upp är det vårt parlamentariska ansvar att förhindra att vi hamnar i ett konstitutionellt limbo där legalitetsprincipen kan offras på nödens altare.

Sist men inte minst vill jag påpeka att den proposition vi debatterar i dag understryker behovet av nästa viktiga grundlagsreform: att inrätta en stark och oberoende författningsdomstol som prövar om såväl riksdagens som regeringens beslut är konstitutionsenliga. Det är det steg som återstår för att Sverige slutligen ska kunna definieras som en fullfjädrad liberal demokrati.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 december.)