Herr talman! De senaste åren har vi, i vårt trygga gamla Sverige, tydligt blivit varse att vi är en del av en globaliserad värld. När covid-19-pandemin spreds över världen upptäckte vi att vår lagstiftning saknade beredskap för att hantera en sådan hastigt uppblossande hälsokris.

För att minska smittspridning fick vi hastigt ställa om arbetssätt inte bara på våra vanliga arbetsplatser utan även här i riksdagen, som är så tydligt reglerad i lag. Efter rekordsnabba beredningsprocesser fattades beslut om att minska ned till 55 ledamöter vid omröstning i kammaren, och utskottssammanträden kunde skötas digitalt med endast ordförande på plats i riksdagshuset.

Ministrar ringde runt till oss ledamöter, vid alla upptänkliga tidpunkter på dygnet, för att förankra brådskande förslag om hur exempelvis skolornas undervisning skulle hanteras, vilka ålders- och elevgrupper som hade störst behov av att fysiskt vara på plats i klassrummen och vilka åtgärder som behövde vidtas för att sammanväga riskerna för övriga elever att isoleras i hemmen kontra risken att bli smittad.

Jag ska inte upprepa alla krisåtgärder som riksdagen fick besluta om för att reglera hälso- och sjukvårdens anpassning till det uppkomna läget, eller hur föreningslivet plötsligt blev neddraget till ett minimum, eller hur bara den allra trängsta kretsen av närmast anhöriga fick delta vid vigslar, dop och begravningar.

Den 1 april 2022 förklarades pandemin inte längre vara någon allmänfarlig eller samhällsfarlig sjukdom. Det var en enorm lättnad när alla dessa tillfälliga krislagar kunde upphöra och livet så småningom kunde återgå till det normala.

Men den 24 februari, bara en dryg månad tidigare, hade Ryssland inlett sin fullskaliga invasion av Ukraina, efter att president Putin en tid hade talat om att återupprätta de ryska intresseområdena, där våra närmaste grannar på andra sidan Östersjön, och i vissa uttalanden även Sverige, ingår. Vi kunde snabbt konstatera att med en sådan granne behövde även vi det starkare skydd som ett fullvärdigt Nato-medlemskap innebär.

Herr talman! Det förslag till vilande ändring av regeringsformen som vi nu diskuterar har alltså inte uppkommit av en slump, utan för att vi på ett ganska brutalt sätt blivit varse att vår lagstiftning saknar den konstitutionella beredskap som många andra länder redan har utrustat sig med.

Det är alltså hög tid att även vi ser om vårt hus och reglerar på vilket sätt riksdag och regering ska ges bättre förutsättningar att under svåra kriser, och i värsta fall krig, kunna fullgöra sina uppgifter och fatta nödvändiga beslut på ett sätt som är förankrat i lag. Som vi hört av tidigare talare handlar det om riksdagens möjligheter att sammanträda, hur krigsdelegationen ska vara sammansatt och talmannens roll.

Vidare införs bestämmelser om normgivning i allvarliga fredstida kriser, exempelvis om en ny pandemi skulle komma. Riksdagen ska med kvalificerad majoritet kunna ge regeringen särskilda befogenheter att meddela sådana föreskrifter som behövs för att hantera situationen. Dessa befogenheter ska när som helst kunna återkallas av riksdagen.

Jag ska inte närmare gå in på det, eftersom flera tidigare talare och kollegor i konstitutionsutskottet har gått in mer på djupet om det. Det gäller alldeles särskilt vår tidigare ordförande Ida Karkiainen i sitt inledande anförande.

Dessa vilande förslag ska riksdagen fastställa efter valet nästa höst, och de ska träda i kraft den 1 januari 2027. Kristdemokraterna står bakom förslaget, och jag yrkar härmed bifall till det.