Herr talman! Jag vill gärna instämma med tidigare talare: Ida Karkiainens anförande täckte väldigt mycket som jag och Miljöpartiet också skulle kunna ställa oss bakom.

Det vi diskuterar nu och ska fatta beslut om nästa vecka är verkligen ingen lätt fråga. Jag skulle vilja lämna ett kanske lite annat perspektiv på den.

En av utgångspunkterna för mitt politiska engagemang är skäligen enkel: Jag tänker att människor generellt vill väl. De – och vi – vill våra barns bästa, vi hjälper våra grannar och vi står inte och ser på om någon vän eller familjemedlem riskerar att råka illa ut. Vi ringer efter ambulans om någon skadas eller plötsligt blir allvarligt sjuk.

Det är en sorts överenskommelse vi har, de allra flesta av oss: att hjälpa till om och när vi kan.

Jag förstår att det är lätt att avfärda mitt resonemang med hänvisning till hur det ser ut runt omkring i världen i dag, med krig, konflikter, svält och klimatförändringar som gör det svårt eller omöjligt att bo kvar, att odla det man brukat odla eller att kunna planera framåt.

Olyckligtvis är en del av dessa eländen skapade av oss människor, ibland för egen vinnings skull, ibland på grund av maktambitioner. Ibland är det stater som står för det som vi andra har så svårt att ta till oss – staters syn på rätten till territorier eller rätten att gynna sig själva och/eller sina egna.

Det finns uppenbarligen en inre logik i maktstrukturer som gör att beslut som inte alls är bra för dem de berör ändå förekommer på många håll i världen.

Kärnfrågan är alltså: Vad händer om staten inte är god? Den frågan, herr talman, har sysselsatt filosofer, rättsvetare, sociologer och många andra tänkare under lång tid.

Att staten är nödvändig råder det ingen tvekan om. Det är så vi skyddar, ordnar, skapar säkerhet, vårdar och tar hand om. Men staten har också med sitt monopol på användande av våld en väldigt speciell position.

Sverige och många andra länder har system med checks and balances, på svenska kontroller och motvikter, eller ännu enklare: maktfördelning. Det är här detta kommer in i bilden. Jag ska be att få återkomma till det alldeles strax, herr talman.

Först vill jag tala lite om mitt och Miljöpartiets ställningstagande till propositionen. Vi har alltså en reservation som avser en särskild aspekt av regeringens förslag. Det handlar om regeringens möjligheter att få särskilda befogenheter i fredstida kriser.

Låt mig därför säga att vi i övriga frågor inte har några andra åsikter än utskottet. Det gäller bland annat frågan om riksdagens möjligheter att sammanträda i kristid. Det ska till exempel vara möjligt för riksdagen att fatta beslut om digitala sammanträden om säkerhetsaspekter eller andra skäl säger att det vore bäst att göra så. Det kan också av säkerhetsskäl eller andra orsaker vara bättre om riksdagen sammanträder utanför Stockholm. Det hör självklart till de absoluta undantagsfallen men bör ändå ses som en inte helt otänkbar eller osannolik utväg. Inte heller detta har vi några avvikande meningar om.

Vi har heller inga invändningar mot att reglerna för krigsdelegationen uppdateras, bland annat med en större roll för talmannen. För dem som ser detta som webb- eller tv-sändning ska sägas att krigsdelegationen är den grupp av 50 ledamöter och talmannen som i en krigssituation ska kunna ta över riksdagens roll.

Herr talman! I en del av betänkandet behandlas den konstitutionella beredskapen som gäller lagstiftning i svåra kriser – i fredstid och i krigstid. Det är förslag som gör det möjligt för riksdagen att i en allvarlig situation ge regeringen särskilda befogenheter att utfärda föreskrifter. Det ska krävas en bred enighet om detta, det vill säga tre fjärdedelar av de röstande i riksdagen ska rösta för att sådana befogenheter ska kunna ges. Men om det är ”uppenbart att riksdagens beslut inte kan avvaktas”, som det skrivs, ska regeringen själv kunna fatta ett sådant aktiveringsbeslut. Ett sådant beslut ska förvisso underställas riksdagen så snart det kan ske, och om inte tillräcklig majoritet kan nås faller beslutet automatiskt.

Vi är dock kritiska mot den del av regeringens grundlagsförslag som innebär att regeringen ska få samma möjlighet som riksdagen att införa regler om exempelvis begränsningar av fri- och rättigheter utan att aktiveringsbeslut fattats av riksdagen eller att reglerna godkänts av riksdagen på förhand. Det skulle kunna innebära att regeringen i vissa fall kan fatta ett aktiveringsbeslut som öppnar för beredskapslagstiftning och samtidigt besluta om ny lagstiftning som inte sedan tidigare förberetts som sedan ska godkännas i efterhand av riksdagen.

Herr talman! Jag nämnde tidigare begreppen kontroller och motvikter, checks and balances eller maktdelning. Kloka kvinnor och män har sett till att försvåra den typen av maktmissbruk som jag pratade om tidigare där man inte helt entydigt kan säga att staten faktiskt är god. Man har därför skapat maktstrukturer där det som är möjligt för en aktör kan regleras av en annan. Vanligast är att statliga funktioner delas upp på olika institutioner, till exempel riksdag, regering och domstolar. Riksdagen har en möjlighet att avsätta ett statsråd eller även statsministern genom en misstroendeförklaring.

Vi har också förvaltningsdomstolar och Lagrådet som granskar förslag på ny lagstiftning. Vi har även olika former av kontroller för hur staten sköter både makt och andra resurser genom JO och Riksrevisionen. Genom det kommunala självstyret omöjliggörs statens styrning av en lång rad verksamheter.

Sedan har vi förstås den fjärde statsmakten, det vill säga fria medier med stöd av offentlighetsprincipen – allt kan granskas. Här finns förvisso diskussionspunkter kring det mediestöd som staten kan lämna, men i princip gör granskning och transparens det svårare att ta kontroll över staten.

Om vi för ett ögonblick tittar på USA och president Trump, som ju till synes har fått en oproportionerligt stor makt, är det inte egentligen för att det saknas kontroller och motvikter, utan det är, om jag har förstått det rätt, för att det finns såväl gråzoner i den amerikanska konstitutionen som att presidenten använt exempelvis utnämningsmakten till att placera lojala anställda i nyckelpositioner. Vidare har presidenten också använt medierna, inte minst de sociala, för direkt kommunikation, och han har visat misstro mot de etablerade kanalerna.

Slutligen, herr talman, menar jag och mitt parti att riksdagen har den förmåga som krävs för att fatta snabba beslut, som gör att det inte är nödvändigt och kanske kontraproduktivt att ge den makten till regeringen under en allvarlig fredstida kris. Vi ser farhågor med förslaget och möjligheter att utnyttja brister till egen fördel – om regeringen så bestämmer.

Riksdagen kan också välja att skapa beredskapslagar med syfte att begränsa omfattningen av en eventuell delegation till regeringen av normgivningsmakt. Eller med andra ord: Med en förstärkning av kontroller och motvikter kan vi minska riskerna för att en situation uppstår där staten inte längre är god.

Jag vill såklart inte att vi ska hamna i en sådan situation – inte någonsin. Och jag har som jag sa en stark tilltro till andra människor. Därför vill jag att vi i första hand ska se till att lagstiftningen hanteras av riksdagen, i andra hand genom så tydliga förutsättningar som möjligt genom förberedda beredskapslagar att det blir svårt för framtida regeringar, oavsett färgkombinationer, att ta över den möjligheten från riksdagen. Jag vill verkligen inte att en sådan situation ändå skulle kunna uppstå någon gång när vi kanske inte ens är kvar medan nästa generation står där med eftertankens kranka blekhet och en autokratisk statsledning.

Om människor skulle fråga min dotter om det inte var hennes pappa som var med och fattade beslut om detta en gång i tiden ska hon kunna säga: Jo, men han var bland dem som sa nej.

Med det sagt, herr talman, tackar jag för ordet och yrkar bifall till reservation 1.