Herr ålderspresident! Jag börjar med att svara på den konkreta frågan. Vi omvandlar dem till ännu större personalsatsningar, för det är den politik som krävs för att korta köer och se till att sjukvården klarar de utmaningar den står inför. Vi lägger alltså mer pengar på det som är syftet med stimulanspengarna. Tidigare utvärderingar har visat att de ger ganska kortsiktiga resultat, och risken är att de inte heller kommer till alla de regioner som har stora utmaningar och behöver göra mer för att korta köer och jobba långsiktigt med hälso- och sjukvården. Vi toppar upp de här pengarna med ännu mer personalpengar eftersom vi vet att det är den stora begränsningen för att sjukvården ska kunna utvecklas framöver.

Jag kan också konstatera att det finns ett antal stora regioner runt om i Sverige där vi ser en ganska positiv utveckling. Både Västra Götaland och Stockholmsregionen har minskande köer, trots att regeringen inte har klarat av att hålla sjukvården med statsbidrag genom kostnadskrisen. Det har varit tuffa år, men det ser ut som om en del av de stora regionerna ändå klarar att jobba igenom det här med egna resurser och få ned köerna.

Jag tror att man måste inse att Sverige ser väldigt olika ut och att utmaningarna är stora i vissa delar av landet. Där måste man se att en del av de prestationsbaserade systemen inte riktigt har funkat och vara beredd att pröva olika vägar framåt. Men jag uppskattar ändå tonaliteten i frågan, för den är viktig.

Det blir ju lätt så att vi politiskt säger: Vad gjorde ni? Vad gjorde vi? Jag har tittat på tillväxten från Fredrik Reinfeldts dagar fram till nu och på de olika mandatperioderna. Trots pandemin under våra år vid regeringsmakten – den var väldigt utmanande, inte minst för ekonomin – presterade svensk ekonomi över potentiell bnp. Så är inte fallet nu. Sverige underpresterar grovt och är bland de sämsta i hela Europa. Det måste kunna utvärderas politiskt.

(Applåder)