Herr talman! Sverige har nu i tre och ett halvt års tid styrts av en SD-regering. Det finns de som blir lite upprörda när man säger så, för Sverigedemokraterna vill gärna påstå att de inte sitter i regeringen.

Men det där är hårklyveri. Det finns inte ett enda förslag som passerar Sveriges riksdag utan att Sverigedemokraterna har godkänt det. Det finns inte ett enda beslut vi fattar i den här kammaren som det inte finns en sverigedemokratisk stämpel på.

Det innebär i praktiken att det vi i dag har att behandla i riksdagens kammare, fördelningen av statens utgifter för 2026, är Sverigedemokraternas budgetförslag. Det är Sverigedemokraternas politik vi tar ställning till i dag. Det är en politik där man ger åt dem som redan har det gott ställt och låter dem som står lite längre ned på samhällets trappstege få lite mindre.

Samtidigt försöker Sverigedemokraterna ge sken av att man är ett parti som står på vanligt folks sida. Men vad man inte nämner i debatten och som man försöker blanda bort och dölja är att de som står allra längst upp på samhällets trappstege också är de som får absolut mest. Det är klart att det stämmer lite grann till eftertanke.

Hur motiverar Sverigedemokraterna och ledamoten Westroth att de med de högsta inkomsterna ska få störst skattesänkningar? Vari ligger det rättfärdiga i att de med störst tillgångar ska få det bäst? Och på vilket sätt är det rättvist att de som står längst ned på samhällets trappstege är de som ska få minst både procentuellt och i kronor mätt?