Protokoll 2025/26:39 Onsdagen den 26 november

ärendedebatt / Statens budget 2026 - Rambeslutet
Anf. 32 Ida Gabrielsson (V)

Herr ålderspresident! Den 19 november fyllde min pappa 70 år. Han älskar att sjunga. Vi har nu hyrt en karaokemaskin, och i helgen blir det en mindre tillställning på hembygdsgården – eller föreningshuset, som det nu heter – i Åmotsbruk.

För fem år sedan, under pågående pandemi, fick pappa alltmer extrema ryggsmärtor. Envis som han är ville han inte uppsöka sjukvården. Hans senaste sjukdag gick att spåra tillbaka till 1986 när min syster föddes. Det går över, sa han. Men det gjorde det inte. Han undersöktes för diskbråck och började med övningar. Hade hans kropp till sist gett upp efter alla 12timmarspass på butiksgolvet i betong?

Herr ålderspresident! Det tog alldeles för lång tid innan man kunde konstatera att min pappa hade fått en obotlig cancersjukdom som bryter ned skelettet. Jag fick vara med på högtalartelefon från hematologen när diagnosen fastställdes. Hans läkare Judith berättade om prognosen, och kontaktsjuksköterskan Eva fanns tillgänglig för hela familjen.

Nya läkemedel kunde dock pressa tillbaka sjukdomen en tid, och efter en tuff behandling kom han tillbaka till sitt älskade arbete. Nervsmärtorna finns kvar, men tack vare svensk sjukvård kan vi nu fira hans 70-årsdag.

Vårt land är fantastiskt när det fungerar som det ska. Trygghet och tillit är värt allt när det väl gäller. Vi måste vårda och stärka det som är bra med Sverige. Det finns något som är värt att kämpa för, och visst är det möjligt. Nedskärningar är inte förutbestämda utan ett resultat av politiska prioriteringar. Med andra prioriteringar än vad den sittande regeringen och Sverigedemokraterna har gjort under den här mandatperioden hade vi kunnat skydda sjukvården.

Kostnaderna för medborgarnas mediciner är inget som bara höjs automatiskt utan det görs efter fattade beslut i kammaren. Alla andra nordiska länder har höjt barnbidragen under kostnadskrisen, så det är klart att det handlar om prioriteringar – och kanske principer, som Oscar Sjöstedt lyfte fram tidigare. Vad är viktigast? Är det barnfamiljer, en sjukvård som fungerar och mediciner till pensionärer? Eller är det satsningar på de hushåll som har det absolut bäst ställt?

För Vänsterpartiet är valet enkelt, och det syns också i vår budgetmotion. Principen är att satsa på dem som har haft det tufft brett och på barnfamiljer, inte att sänka ersättningen ytterligare i akassan. Det är klart att den är en omställningsförsäkring, men nu handlar det om ytterligare sänkningar i akassan. Tvärtom ska människor ha möjlighet att ställa om.

Ibland kan man tro att man är med i dolda kameran när man lyssnar på Regeringskansliets och Sverigedemokraternas budgetpresskonferenser. De kallar stora och omfattande nedskärningar i sjukvården för satsningar. Men om man vill att pengarna ska gå till sjukvården lägger man dem på sjukvården, inte på skatteavdrag till mångmiljonärer. Det är egentligen inte svårare än så.

Alla vet att svensk sjukvård är i kris. Akutrummen är fulla, och väntetiderna är för långa. Vill man göra någonting åt det? Det går, men då måste man prioritera sjukvården. Det föreslår Vänsterpartiet i den budget vi ska rösta om i dag.

Sveriges tillväxt är i botten, och arbetslösheten och utsläppen är i toppen. Det är klart att vi hade kunnat göra annorlunda, till exempel valt att stärka de vanliga hushållen i stället för att lägga mest pengar på den som har en inkomst över 67 000 kronor. Faktum är att det hade varit bäst både för svensk ekonomi och för de svenska hushållen att göra tvärtom. Tillväxten skulle ha ökat, samtidigt som barnfamiljer haft råd med både julklapp och en ny vinterjacka. Så hade vi tagit oss ur lågkonjunkturen.

Vänsterpartiet gör därför andra prioriteringar utifrån andra principer än regeringen. Vi avskaffar karensavdraget, gör kollektivtrafiken billigare och höjer barnbidragen med 400 kronor.

Sverige har varit naivt och alltför länge haft en låt-gå-attityd mot illa fungerande marknader. Mat-, el- och bankmarknaden fungerar inte. I stället för att stärka konkurrensen eller pressa ned priserna lät man övervinster som drev inflationen skinna hushållen. Löntagarna fick ta hela smällen. Det var inte ett gemensamt ömsesidigt ansvarstagande i krisen.

Höga räntor på boende och chockhöjda hyror har gjort fastighetsägare och bankdirektörer rikare mitt under en kostnadskris. Det är för dyrt att vara svensk. Priserna ska ned, och de som har passat på att tjäna pengar under krisen ska bidra mer. De åtgärder vi lägger fram för ökad konkurrens på matmarknaden och bankmarknaden skulle kunna sänka priset på matkassen och bostaden. I Sverige ska man kunna leva gott och ha pengar kvar efter mat och hyra. Vi ska fylla vanligt folks plånböcker.

Herr ålderspresident! Den som går till val på att fortsätta sänka skatten för de mest välbeställda och samtidigt påstår att man kan rädda sjukvården ljuger. Det går inte ihop. Ska vi bygga ihop Sverige bättre, ska hela landet funka, måste några bidra mer än i dag. Samtidigt ska vi sluta slösa med våra skattemedel. Marknadsexperiment i sjukvården och skolan har gjort välfärden sämre. Det kan inte vara värt att behålla ett system som inte fungerar för att stora skolkoncerner och vårdbolag ska göra sig pengar på svensk välfärd.

HVB-hem ska inte drivas av kriminella. Vi behöver avkriminalisera välfärden och se till att varje skattekrona går till vad den är tänkt för. Jag hör här att man vill bekämpa gängkriminaliteten och ta av de gängkriminella klockorna, men varför har man då samtidigt bjudit ut statskassan? Staten ska ta över från kommuner som inte sköter sig – jag kan hålla med om skolan – men samtidigt ska saudiska bolag äga svensk skola. Det är något som inte går ihop här. Man måste göra något åt grundproblemen. Man måste värna skattebetalarnas pengar om det ska bli ordning och om man ska ta tillbaka kontrollen över den svenska välfärden och kriminaliteten.

Herr ålderspresident! Jag vet inte hur det är för dig, men jag har mycket svårt för det så kallade politiska spelet. Jag tycker nästan synd om en del av dagens journalistkår som får sitta och diskutera vilka kläder vi hade på oss vid riksmötets öppnande och försöka förstå vad ministrarna senaste twitterinlägg egentligen handlar om. Valfri realityshow bör vara mer spännande.

Men varför är sakfrågorna och den ekonomiska politiken så sällan i centrum för debatten? Den gångna mandatperioden kan bäst sammanfattas med ett paket väl inslaget i högernationalistisk syndabockspolitik. Men när lagren är borta finns inget annat kvar än klassisk moderat ekonomisk politik. Vi har alltså en regering som i mångt och mycket vill genomföra samma gamla högerpolitik, men eftersom det är främst de allt färre moderata kärnväljarna som delar den uppfattningen måste den gömmas bakom lager av auktoritär syndabockspolitik. Det är inte regeringen och Sverigedemokraternas budgetprioriteringar som har satt sjukvården i kris, bidragit till rekordhög arbetslöshet och försämrat försäkringssystemen – nej, det är invandrarna. Regeringen använder medborgare med utländsk bakgrund som sköld för att slippa en ansvarsutkrävande debatt där de själva, de som faktiskt har makten, granskas och utvärderas.

Handen på hjärtat! Var inte politiken bättre förr, innan pr-byråerna byggde reformagendan? Nu kommer den politiska debatten aldrig till kärnan. Paketen är så väl inslagna, lagren så många, och när man till slut har tagit sig in i själva asken är den förvånansvärt ofta tom. Vi får se intervjuer på bästa sändningstid där journalister frågar ut politiker om reformförslag de egentligen inte ens själva tror på. Hur ska väljarna då begripa vad vi faktiskt sysslar med? Allt är metadebatter, och politiska ledare har sina egna sanningar och rätt till att själva få definiera vad som är sänkt akassa, ökade utsläpp eller hög arbetslöshet.

Det är för dumt. Visst – jag kan skriva detta på Twitter och hoppas få med det i analysen i någon podd. Men, herr ålderspresident, vi måste tänka nytt. Jag funderar i stället på att sätta upp en gammal hederlig arg lapp utanför Rosenbad. Men då kanske man blir anklagad för aktivism, så säg det inte till någon.

Sverige behöver en ny regering och en ny inriktning. Det räcker inte att inte vara med i Tidöstyret. Vi ska vara något eget, något bättre. Så kan vi bygga tilliten igen. Politik är fantastiskt. Jag tänker på det när jag fixar inför julen med min tioåriga dotter. Politik kan se till att alla barnfamiljer har råd att skapa julminnen ihop och att fler får fira sin pappas 70-årsdag.

Vi kan göra Sverige tryggare. Vi som vet att karensavdraget gör hål i plånboken och att välfärden måste komma först och som inte tror på ett vi och ett dem har något annat att erbjuda, något mycket bättre än negativa kampanjer, motståndarlag eller kopiering.

Ärligt talat, vem bryr sig om huruvida Romina Pourmokhtari egentligen bryr sig innerst inne? Det leder väl inte till någon klimatomställning att fastställa hur en ministers inre liv ser ut.

Låt oss gå djupare och diskutera hur staten kan ta ett större ansvar för att elen ska bli billigare och för att tågen ska komma i tid. Vänsterpartiet har förslagen. Vi ska öka tillväxten, skapa jobb och minska utsläppen. Om Sverige ska gå i en ny riktning måste vi som vill det samarbeta. Annars blir det ju bara prat. Om reformerna man lovar väljarna i valrörelsen också ska bli av behöver vi en ny majoritetsregering.

Vänsterpartiet har valt sida. Vi ska sänka boendekostnaderna, matpriserna och elräkningarna. Med Vänsterpartiets budget får alla som tjänar under 50 000 sänkt skatt; medicinerna blir billigare, och karensavdraget avskaffas.

När det gäller en halv miljon arbetslösa kan man inte skylla ifrån sig. Det som behövs är en ekonomisk politik som tar oss ur lågkonjunkturen. De flesta tjänar på Vänsterpartiets politik. Sverige ska byggas starkt igen med investeringar i järnväg och nya bostäder. Det är inte rocket science. Det är sunt förnuft.

Jag yrkar bifall till Vänsterpartiets reservationer.

(Applåder)