Herr ålderspresident! Det finns såklart ett par saker man kan konstatera nu när alla partier har presenterat sin ekonomiska politik – sin budgetpolitik. Det första och viktigaste, tycker jag i alla fall, är att det bara finns ett realistiskt, regeringsdugligt regeringsalternativ: Tidöpartierna.

Vi har visat på två saker. Vi har kunnat enas om en gemensam linje i den ekonomiska politiken, och vi har kunnat samla stöd hos en majoritet i kammaren för den linjen.

Låt oss komma ihåg hur det såg ut förra mandatperioden, alldeles oavsett sakpolitiken och alldeles oavsett om man tycker att skattehöjningar är bra eller dåliga. Magdalena Andersson och Mikael Damberg lyckades inte samla en majoritet för sin ekonomiska politik. De lyckades alltså inte få stöd för sina budgetpropositioner här i Sveriges riksdag.

Nu är det debatt, och senare i eftermiddag ska kammaren votera om det här ärendet. Vi vet redan nu att vi kommer att vinna den voteringen, eftersom vi redan på förhand har sett till att säkra en majoritet i den här kammaren.

Mot det står en opposition som har misslyckats med dessa två saker. Man har alltså inte lyckats enas kring en gemensam linje, vilket jag i och för sig har viss förståelse för. Det vore en omöjlig uppgift; det spretar på tok för mycket. Historiskt har man heller inte lyckats samla en majoritet för en sådan – hypotetisk – gemensam linje. Det är ganska centralt, om man frågar mig, i synnerhet om vi ska prata om regeringsduglighet.

Utöver att Tidöpartiernas linje är gemensam är den också väldigt tydlig. Den produkt som ligger på bordet nu är en hushållsbudget och en konjunkturbudget.

Vi fick ärva en historiskt hög – tvåsiffrig – inflation från den tid då Socialdemokraterna huserade på Finansdepartementet. Den tiden tror jag inte att någon vill tillbaka till. Vi fick ägna i princip halva den här mandatperioden åt att bekämpa inflationen. Vi vann kampen mot inflationen, och därför kan vi stå här i dag och prata om en budget för hushållen och för konjunkturen.

Herr ålderspresident! Det här blir tredje gången vi sänker inkomstskatterna för löntagare och pensionärer. Det handlar om 400 kronor netto i månaden för en vanlig löntagare och, såklart, dubbelt så mycket om man är två arbetande vuxna i ett hushåll.

Vi påbörjar en sänkning av elskatten med 10 öre per kilowattimme. Det låter kanske inte jättemycket, men för ett genomsnittligt villahushåll blir elräkningen 2 000 kronor lägre på ett år. Det är en bra början. I min värld finns det en fortsättning på den början, men det bygger såklart på att svenska folket inte röstar fram det där skattehöjargänget i valet nästa år.

Vi kommer att halvera momsen på mat och livsmedel. Det kommer att minska utgifterna med åtminstone 600–700 kronor per månad för en vanlig barnfamilj. Vi kommer även att stärka maxtaxan, vilket leder till lägre förskoleavgifter.

Vi har sedan tidigare sänkt skatten på drivmedel. Dieseln har gått från att kosta 28 kronor litern under Socialdemokraternas styre, vilket var dyrast i hela världen då, till att vara 10–11 kronor billigare i dag. Vid varje enskilt tanktillfälle blir det i storleksordningen 600 kronor som man får behålla i den egna plånboken.

Nu har vi fått besked från oppositionen: Det ska bli dyrare att tanka bilen om de får bestämma. Bilen ska återigen bli en klassfråga – någonting för de något mer välbeställda och inte, som i dag, en frihetsfråga. För egen del har jag ganska svårt att förstå hur någon människa som bor utanför Stockholms tunnelbanenät skulle vilja rösta för en sådan politik.

Herr ålderspresident! Alla de saker vi gjort i vår ekonomiska politik under mandatperioden – alltså sänkt inkomstskatt, sänkt elskatt, sänkta drivmedelsskatter, sänkt matmoms, sänkt förskoleavgift och så vidare – leder sammantaget till en förstärkning med strax över 5 000 kronor per månad för en ganska genomsnittlig tvåbarnsfamilj. Det är Tidöpartiernas hushållsbudget.

Vad står den då mot? Ja, det är inte helt uppenbart eftersom oppositionen inte är samlad för fem öre utan spretar åt alla möjliga håll. Men ett par saker går att konstatera. Man vill höja skatten för den som arbetar. Om oppositionen får bestämma ska den som går till jobbet varje dag få behålla en mindre del av sin lön.

Man vill också höja det internationella biståndet. Man ska alltså ta mer pengar från hårt arbetande svenskar och ge till mer eller mindre korrupta regimer på andra sidan jordklotet. Jag tycker att detta är fel och djupt omoraliskt.

Vidare vill man gå tillbaka till en ansvarslös hållning när det gäller migrationspolitiken. Man klagar alltså på att arbetslösheten är hög samtidigt som man vill gå tillbaka till en ansvarslös linje i migrationspolitiken – detta trots att mer än hälften av arbetslösheten är hitimporterad. Själva anledningen till att Sverige i dag har en hög arbetslöshet är att man tidigare har fört en ansvarslös invandringspolitik. Hur går detta ihop? Det går inte ihop. Om man går tillbaka till den ansvarslösa invandringspolitiken kommer arbetslösheten givetvis att öka ännu mer.

Man vill även höja skatten på sparande. Vanliga människor som månadssparar och lägger undan en del av sin lön för att bygga upp en ekonomisk buffert kommer att straffbeskattas.

Flygskatten ska tillbaka. Fastighetsskatten ska återinföras. Det ses alltså som någonting fult att äga sitt eget boende, vilket är något som de allra flesta människor vill. Att vilja äga sitt eget hem ses som någonting fel. Rutavdraget ska avskaffas. Man vill dessutom införa en ny skatt på bolån. Lycka till, säger jag till den som vill bo i en bostadsrätt i exempelvis Stockholm.

Man vill också stoppa utbyggnaden av kärnkraften, ett kraftslag som är stabilt, pålitligt och fossilfritt och som producerar både när det blåser liksom när det är vindstilla och när solen skiner liksom när det ösregnar – ett kraftslag som är en garant för stabila i stället för volatila elpriser och som efterfrågas av industri, näringsliv och hushåll. Men detta kraftslag vill man sätta stopp för bara för att. Man har inga särskilt konkreta argument utan tycks gå mer på känsla – utan minsta respekt för vilka konsekvenserna blir för företag och vanliga människor. Det tycker jag är djupt ansvarslöst.

Herr ålderspresident! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)