Herr talman! Ledamöter och åhörare! I dag debatterar vi presumtionshyror. Det är ett ganska krångligt ord, men vad det betyder är hyror som man sätter för nyproducerade bostäder för en begränsad tid: 15 år. Syftet med de här hyrorna är att ge incitament för att bygga fler hyresbostäder. Vi behöver verkligen fler hyresbostäder. Det råder brist på sådana i Sverige i dag.

För att ge en bakgrund till det förslag som ligger på bordet i dag tänker jag kosta på mig att göra ett snabbt svep över historien för hyressättningen. Historiskt har vi pendlat mellan helt fri hyressättning, där marknadskrafterna styrt, till skarp hyresreglering. Till sist har vi landat i den modell som vi har i dag: en förhandlingsmodell, den svenska modellen.

Vi backar bandet riktigt långt. När Sverige industrialiserades vällde folk in i städerna för att få arbeten. De erbjöds boende i slumområden. Det var stor nöd och stor misär, och det var också riktigt höga hyror. Bostadskrisen undersöktes. Den kände författaren af Geijerstam beskrev den stank som låg över områdena. Så stor var nöden.

I början av 1900-talet fattade riksdagen beslut om den första hyreslagen, men man trodde fortfarande på fri hyressättning och lade all makt i hyresvärdarnas händer. Misären fortsatte, liksom bostadsbristen. Sedan försökte staten ta kontrollen. Myndigheter skulle godkänna hyran. Man försökte också få igenom ett förslag i riksdagen om en starkare statlig styrning, men det föll faktiskt med bara en röst – det var dramatisk politik även på den tiden. Det blev alltså återigen fri hyressättning.

Trångboddheten bredde ut sig, och barnafödandet minskade. Makarna Myrdal skrev den välkända boken Kris i befolkningsfrågan, och det ledde till något de kallade för barnrikehus. Det var den tidens form av social housing. Men på marknaden i övrigt var det fortfarande kaos. Det var tufft, och det skedde många vräkningar.

Sedan kommer vi till andra världskriget. Då går staten plötsligt in och försöker lösa den akuta krisen med en skarp hyresreglering. Det kommer också lagar om att kommunerna har ansvar för att människor ska ha tak över huvudet och om att hyresgäster har rätt att bo kvar om de sköter sig. Hyresgästerna börjar organisera sig och förhandla kollektivt.

Men den skarpa statliga hyresregleringen var inte tänkt att vara permanent utan infördes för att lösa den akuta krisen. Den avvecklades därför efter kriget. Nu sökte man mycket – hur ska vi hantera bostadspolitiken egentligen? Man hade inte riktigt hittat en modell som fungerade.

På 60- och 70-talen kom det system som vi har i dag, med bruksvärdessystemet och förhandlingslagen. Det har tre hörnpelare. Den första är avtalsfrihet – hyresvärd och hyresgäst kan fritt komma överens om vad hyran ska vara. Den andra är att hyresgästen har rätt att när som helst vända sig till hyresnämnden för att pröva om hyran är skälig. Den tredje är att vad som är skäligt avgörs genom en jämförelse med andra lägenheter på orten som har samma bruksvärde, det vill säga samma yta, antal rum, läge och så vidare. Hyran är skälig om den på ett ungefär överensstämmer med de lägenheternas hyror. Den ska inte vara påtagligt högre. Det här är en modell för att balansera marknadskrafter och incitament för att bygga nytt mot hyresgästernas trygghet.

I början av 2000-talet kom det här med presumtionshyra för att öka incitamenten för att bygga nytt. Fastighetsägarna och Hyresgästföreningen var överens om systemet, och den förhandlingsmodellen ligger fortfarande kvar.

Det som ligger på bordet i dag är en utveckling av det här förslaget. Anledningen är att det blev ett förändrat rättsläge som krånglade till det ganska mycket. Det handlar om de domar som vi har hört om.

Någonting som vi från Miljöpartiet tycker är väldigt märkligt är dock det här med retroaktiviteten. När man har ingått ett avtal ska det gälla, tycker vi. Man måste helt enkelt veta vilken hyra som ska gälla. Ingångna avtal ska ligga fast. Det är också någonting som Hyresgästföreningen och Konsumentverket tycker är viktigt. De tycker inte att det är rimligt att man använder sig av retroaktivitet och river upp ingångna avtal. Det finns inte heller något stöd för att det skulle öka nyproduktionen, utan det blir bara sämre för hyresgästerna.

Vi tycker att det är viktigt att på många olika sätt hålla nere hyran. Förutom presumtionshyran satsar vi på statliga byggkrediter. Vi har också statliga investeringsstöd som regeringen har tagit bort men som vi vill ha kvar och utveckla. Syftet med dem är att hålla nere byggkostnaderna för att se till att det blir rimliga hyror och att hyran vid nyproduktion inte blir alltför hög. Man kan också ställa krav på att det ska vara minskade klimatutsläpp och klimatsmarta bostäder.

Vi får alltså se hela paketet. Det är viktigt att staten går in och tar ett tydligt ansvar och inte lämnar kommunerna i sticket. Hyran ska kunna hållas nere även genom byggkrediter och investeringsstöd.

Vad gäller presumtionshyran ställer vi oss bakom förslaget i stort. Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna tycker också att det är ett bra förslag. Det finns en balans i det hela, och man värnar den svenska modellen. Det tycker vi är väldigt bra. Men just vad gäller retroaktiviteten är vi mycket oroade. Med det yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation nummer 1.