Herr talman! Mottagandet av människor på flykt ska från asylprocessen till etableringen i samhället präglas av att den enskilda människans rättigheter står i centrum. Språket är en central del i detta och lägger grunden för självständighet, delaktighet och frihet. Men det krävs också att vi har ett starkt samhälle i övrigt, i form av en kraftfull politik för en generell välfärd och trygghet, för att vi ska kunna ta vara på människor, erfarenheter och resurser. Vi vet att exempelvis bostadsbrist och arbetslöshet drabbar dem som är nyanlända i Sverige extra hårt.

När det kommer till sfi, som vi debatterar i dag, föreslår regeringen en rad skärpningar. Det finns såklart brister som behöver åtgärdas. Det handlar framför allt om att kvaliteten måste öka och om att vi ska få förbättringar. Vi vet nämligen att med bättre språkkunskaper skapas bättre möjligheter att etablera sig i samhället och på arbetsmarknaden.

Man behöver börja med sfi så tidigt som möjligt. Det behöver också vara möjligt att kombinera detta med yrkesutbildning, arbete och så vidare. Men det regeringen presenterar, bland annat att man ska införa en kort tidsgräns på tre år, löser inte de brister och problem som finns. Man säger att man vill att människor ska lära sig språket, men man försvårar för dem. Det är helt ologiskt.

En fyraårsgräns med flexibilitet, som diskuterats, är absolut att föredra framför en treårsgräns. Det regeringen gör nu, förutom att man gör det svårare, är att man skapar en större skillnad mellan dem som är studievana och dem som inte är det. Det kommer att drabba personer som är mindre studievana eller som inte har studiebakgrund över huvud taget.

I grunden ser jag inte heller hur regeringens förslag skulle göra att fler klarar sfi. Något sådant har inte heller presenterats. Man hinner kanske inte slutföra studierna under en treårsperiod. Detta riskerar att öka klyftorna genom att de som har goda förutsättningar att lära sig svenska gynnas och de som har sämre förutsättningar missgynnas. Det är en helt onödig och ojämlik klyfta. Konsekvenserna är att man riskerar att förlora rätten till utbildning och att man riskerar sin etablering och så vidare.

Vi hade hellre sett att det lagts ett större fokus på kvalitet. Det handlar då om att öka resurserna och se till att vi får fler behöriga lärare, bättre arbetsvillkor, högre lärartäthet och mindre undervisningsgrupper. Men det handlar också om att anpassa utbildningen till människors vardag och livssituation, så att de får bättre förutsättningar och fler möjligheter att lära sig språket.

Sedan kan vi självklart inte ha privatiserad utbildning med vinstjakt; det leder endast till sämre kvalitet. Det är just detta man behöver fokusera på. I takt med att marknadsexperimenten i välfärden har gjort en frammarsch och den demokratiska styrningen har förvandlats till marknadsstyrning har samhället förändrats. Elever har blivit kunder, skolor har blivit marknader och utbildningen har blivit en vara i det svenska marknadsexperimentet.

Så kan det inte fortsätta. Jag är övertygad om att vi måste ta tillbaka kontrollen för att öka kvaliteten och ordna så att resurserna finns kvar i verksamheterna. Sfi-undervisningen är underfinansierad i många kommuner. Den är marknadsutsatt, och verksamheter läggs på entreprenad. Detta har öppnat upp för vinstintresse i stället för kvalitet, och det är bara att beklaga att detta inte åtgärdas.

Det är därför vi behöver ta tillbaka kontrollen men också se till att vi investerar i lärande och etablering. Det är den viktigaste och effektivaste integrationsmotorn vi har. Människor lyckas bättre när de får bättre förutsättningar. Det är hur vi investerar i samhället, etableringen och deltagarna som avgör hur väl vi lyckas.

Jag yrkar bifall till reservation 2 i betänkandet.