Herr talman! Låt mig först och främst yrka bifall till utskottets förslag.

Grundläggande kunskaper i svenska språket är helt avgörande för den som kommer från ett annat land och vill arbeta, betala skatt och bli en del av det svenska samhället. Det är också en förutsättning för att man fullt ut ska kunna ta del av den svenska kulturen, svenska normer och svenska värderingar. Att leva i Sverige utan att ha grundläggande kunskaper i svenska språket är inte bara en svaghet när det handlar om förmågan att ta sig fram utan också ett bevis på att lagstiftningen inte har ställt tillräckligt skarpa krav på människor som vill bo här när det gäller att just lära sig svenska språket.

Dessa problem är också starkt förknippade med den massinvandringspolitik som fördes under flera år. Det är konsekvenserna av den vi ser ute på sfi-undervisningen i dag.

Sverigedemokraterna har i många andra sammanhang tryckt på att det är nödvändigt att ställa ökade krav. Det gäller striktare regler för uppehållstillstånd. Det gäller striktare regler för flyktingmottagande. Det gäller striktare regler för medborgarskap. Men det handlar även om ökade krav på kunskaper i svenska språket, till exempel krav på betyget C i svenska för att man ska kunna antas till lärarutbildningen.

Det är allvarligt, menar vi, när människor som har bott i Sverige i flera år – ja, kanske till och med i decennier – fortfarande är i behov av tolk när de besöker vårdcentralen, sjukhuset eller andra myndigheter. Så får det under inga omständigheter vara, men så fungerar det i Sverige i dag. Det visar vilken slapphänt inställning tidigare politiska styren har haft i fråga om krav på att man ska lära sig grundläggande svenska. Inte minst gäller detta Socialdemokraterna.

Vår ambition är att fortsätta det här reformarbetet i syfte att säkerställa att språket blir en av de faktorer som förenar oss i det svenska samhället och som förenar våra normer och värderingar i samhället.

När vi i våras i denna kammare debatterade vuxenutbildningen i allmänhet framförde jag att just sfi var vuxenutbildningens stora sorgebarn. Det finns inga krav eller förväntningar över huvud taget. Det går bra att börja studera, göra uppehåll, komma tillbaka, göra uppehåll igen eller helt lämna studierna utan att det har inneburit någon som helst framfart i förvärvandet av kunskaper i svenska språket.

Det har inte heller funnits någon bortre gräns för när rätten till sfi upphör. Man kan bara köra på – fyra år, fem år, sju år, tjugosex år. Den är för alltid gällande. Du kan dessutom alltid börja om från början – fullständigt kravlöst. Arbetsförmedlingen kan dessutom hänvisa människor till sfi så att aktivitetsstödet kan betalas ut för den som är mest intresserad av just detta. Och kommunerna, som bär ansvaret för att genomföra sfi, brister i kontroll och uppföljning av kunskaperna.

Under 2022 avbröt 46 procent av eleverna sin sfi-kurs – 46 procent. Var det för att de hade uppnått kurskraven och nu hade grundläggande kunskaper i svenska? Nej. Var det för att de fick jobb? Ja, en del fick det. Men att få jobb utan att kunna den grundläggande svenskan innebär inte att möjligheten att etablera sig i samhället stärks. Det kan vara precis tvärtom, till exempel om jobbet är i familjerestaurangen eller i vänskapskretsens familjeföretag. I de fallen kan avhoppet förvärra utanförskapet snarare än stärka möjligheterna att bli en del av det svenska samhället.

Det kommunala ansvaret för utbildningen innebär dessutom begränsningar för den som ska läsa sfi men som kanske har för avsikt att varva det med jobb i en annan kommun. Rätten till sfi gäller bara i hemkommunen, till skillnad från all annan vuxenutbildning. Det innebär att en nyanländ som vill jobba samtidigt som han eller hon ska läsa sfi inte får tillräckliga incitament för att fortsätta studierna. Det kan vara så att man måste avbryta dem.

Sverigedemokraterna och regeringspartierna föreslår nu en bortre tidsgräns för sfi på maximalt tre år, med viss möjlighet till förlängning utifrån en individuell bedömning med maximalt ytterligare tre år, dock med sex månader i taget. Det är alltså en tydlig målsättning att tre år är gränsen, men i vissa individuella fall kan det finnas möjlighet att förlänga tiden om så behövs. Målet ska alltså vara att man ska gå ut med tillräckliga kunskaper i svenska. Ibland kan det ta två år. Det kan ta tre år. Det kan ta tre och ett halvt år. Det viktiga är att man sätter en bortre gräns. Man ska inte, som i dag, kunna gå i sfi hur länge som helst. Det kravet måste ställas.

Kraven på utbildningen måste öka markant – även studietakten. Därför har vi landat i att tre år är en rimlig tid. Det är rätt att ställa krav. Därför har vi avvikit från Klivautredningens förslag om fyra år. Vi tyckte att det var för generöst. Vi ska ställa högre krav än så på de deltagande elevernas ansträngningar att avsluta sina studier med godkända resultat.

Från Sverigedemokraternas sida hade vi såklart gärna sett att tidsgränsen hade kortats ytterligare, inte minst när det gäller möjligheten till förlängning. Men vi är väldigt nöjda med den konstruktion som förslaget har fått genom att en förlängning måste begäras innan tidsperioden har löpt ut. När tidsperioden väl har löpt ut är rätten och möjligheten till förlängning borta. Därmed sätter vi punkt för möjligheten att dra sfi-utbildningen i långbänk – det som vi tidigare hörde att Socialdemokraterna tyckte var bra men som man aldrig mäktade med.

Utöver införandet av tidsgräns skärper vi regelverket för kommunerna. Bland annat ska kommunerna upprätta en handlingsplan för de insatser som görs för att nå personer som har rätt till sfi. Vidare införs ett interkommunalt ersättningssystem för att se till att det finns möjlighet att läsa sfi i en annan kommun. Dessutom ska en individuell studieplan, baserad på en kartläggning av elevens kunskaper, upprättas. En sådan bedömning ska göras skyndsamt, och den har som syfte att se till att eleven placeras på rätt utbildningsnivå. Det ska – det här tycker vi också är en viktig reglering – framgå av den individuella studieplanen när eleven för första gången togs emot till sfi. Därmed begränsas risken för att tidsgränserna inte respekteras.

En av mina kära kollegor sa tidigare att om vi hade lyssnat på Liberalerna 2002 hade vi inte haft några språkklyftor. Det var bra förslag; det tycker vi. Men hade man lyssnat på Sverigedemokraterna före massinvandringen hade många av de problem vi i dag ser i sfi över huvud taget inte existerat.