Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret. Det känns betryggande att vi är överens om att det är bra att ungdomar har trygga och säkra mötesplatser att växa upp med, bland annat fritidsgårdar.

Statsrådet nämner fritidskortet. Det är i grunden positivt att stärka ungdomars möjligheter att vara med i föreningslivet. Där är vi helt överens. Sedan kan man diskutera effektiviteten i fritidskortet. Men det kan som sagt kanske göras i en annan debatt än just denna.

Statsrådet nämnde viss problematik kring fritidsgårdarna, bland annat att det finns åldersskillnader i verksamheten. Återigen är det en fråga om ambition från kommunens sida. I grunden är det en kostnadsfråga. I min hemkommun, där vi har lagt förhållandevis mycket resurser på vår öppna fritidsverksamhet och våra fritidsgårdar, har vi en åldersfördelning mellan olika fritidsgårdar. En viss åldersgrupp har en viss fritidsgård. Går man upp ett stadium i skolan har man en annan fritidsgård. Det går att anpassa fritidsgårdarna på väldigt många sätt, eftersom detta inte är lagreglerat. Det är tacknämligt, för därmed kan man styra verksamheten på det sätt som anses bäst.

Jag anser att det ska vara möjligt att ha flera tankar i huvudet på en gång. Att vi vågar lägga resurser och underlätta för ungdomar att delta i föreningslivet är positivt. Men vi måste våga tänka två tankar. Den andra tanken är rimligtvis att vi ska ha mötesplatser där det inte ställs krav, som exempelvis fritidsgårdar.

Jag vill ta tillfället i akt och fråga statsrådet hur hon ser på regeringens ansvar för den kroniska underfinansieringen av fritidsgårdarna. Regeringen har genomgående i kostnadskrisen inte kompenserat kommunerna för alla de kostnadsökningar som skett. Då undrar jag: Vilket är regeringens ansvar för det?

(Applåder)