Fru talman! Undertecknad nämnde bara bidraget i förbifarten. Det skulle givetvis kunna bidra till att barnfamiljer kan ge sina barn möjlighet att vara med i en aktivitet, men det handlar om tusenlappar varje år om man vill vara aktiv i föreningslivet i dag. Beroende på vilken idrott eller verksamhet man är med i kan det ibland kosta så mycket i månaden. En liten droppe kan det här dock bidra med.

Men jag tänker också på de ungdomar som inte är föreningsungdomar utan behöver någonting annat. Då är fritidsgården eller mötesplatser någonting som kan locka dem. Där kan de känna att de får plats.

Tove kunde inte spela handboll på grund av att pengarna inte räckte. Hon fick byta till fritidsgården. Men fritidsgården visade sig i hennes fall vara alldeles perfekt. Där fanns sjysta vuxna som hade tid att prata med henne och som kunde ge henne självförtroende. Det fick hon kanske inte i skolan eftersom hon inte hade så många kompisar.

Låt oss titta tillbaka historiskt. En gång på 50- och 60-talet fanns det kloka politiker som såg att ungdomar behövde någonting. Man pratade om föreningslösa ungdomar som drev omkring planlöst i samhället. På 60, 70- och 80-talet byggdes fritidsgårdar ut rejält för att ungdomar skulle ha en plats att samlas på och där det också fanns vuxna fritidsledare som kunde vara bra förebilder.

Fritidsledaren blev ofta en viktig vuxen person som man fick en bra relation till, någon man kunde prata med när livet hemma eller i skolan inte var på topp. Fritidsgården var ett ställe där man kunde vara i stället för att samlas på ett torg eller i ett köpcentrum. Fritidsgården var en viktig förebyggande åtgärd, och fritidsgården hade ofta ett bra samarbete med socialtjänsten och lokalpolisen. Man kunde fånga upp ungdomar som var i riskzonen för att hamna i kriminalitet.

Därför är det viktigt att lyfta frågorna: Vilken är fritidsgårdens och den öppna mötesplatsens uppgift i samhället? Vad kan fritidsgården bidra med?

Ingvar Nilsson, som jag hänvisade till i mitt första anförande och som är forskare i sociologi och ungdomsfrågor, har tydligt visat att risken för att hamna i utanförskap och kriminalitet ökar om unga personer saknar sysselsättning och framför allt meningsfull fritid. Det innebär stora kostnader för samhället. På kort sikt kan en ung person i utanförskap kosta upp till en halv miljon per år, har Ingvar Nilsson räknat ut. En ung människa som fastnar i kriminalitet kan kosta samhället uppemot 23 miljoner under sin livstid. 23 miljoner är oerhört mycket pengar.

Förutom pengarna handlar det om tragedier och mänskligt lidande. Det visas i rapporten Utanförskap och unga från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, som ministern hänvisar till i sitt svar. Rapporten visar också att unga utrikes födda killar i socioekonomiskt utsatta områden besöker fritidsgårdar och mötesplatser i större utsträckning än unga generellt. På årets Järvavecka lyfte MUCF därför fram behovet av satsningar på trygga och öppna fritidsverksamheter, inte minst i socioekonomiskt utsatta områden. MUCF menar att en välplanerad fritidsgård med utbildad personal kan främja inkludering, förebygga psykisk ohälsa och motverka att unga hamnar i utanförskap.

Min och mångas slutsats är att fritidsgårdar och mötesplatser för ungdomar behövs. Anser ministern, precis som jag, att fritidsgårdarna är en förebyggande insats? Hur avser regeringen i så fall att stödja detta arbete?

(Applåder)