Fru talman! För regeringen är det inte självklart vilken som är den bästa lösningen, och det förstår jag, för det här är en särskild specialitet som inte har ett tydligt uppdrag – den enda specialiteten som varken staten eller regionerna tar ansvar för.

Det är därför frågan behöver lösas, och det är också därför jag ställer de här frågorna i kammaren i dag.

När jag för ganska exakt ett år sedan debatterade samma fråga med dåvarande biträdande arbetsmarknadsministern menade hon att arbetet med att lösa den här problematiken pågick för fullt. Nu står vi här ett år senare, och det arbete som enligt henne då pågick för fullt har inte gett något resultat. Vi står på exakt samma ruta: Regeringen låter bli att fatta nödvändiga beslut, och antalet företagsläkare minskar.

Mynak slog fast att dagens situation är ohållbar. Det finns ingen huvudman, ingen finansiering och ingen nationell planering. Samtidigt har vi en växande kompetensbrist. Precis som ministern nämnde föreslog man att Försäkringskassan ska ta huvudmannaskapet – ett konkret förslag som regeringen inte har tagit ställning till, vad jag förstår.

Kansliet för hållbart arbetsliv varnade 2023 för att bristen på företagsläkare är en systemrisk, att arbetsmiljöarbetet och sjukskrivningsprocessen försvagas och att staten därför måste ta ett större ansvar.

Sveriges Företagshälsor, som företräder majoriteten av alla företagshälsor i Sverige, kräver en statlig samordning och en långsiktig finansieringsmodell. De har föreslagit att Karolinska institutet får i uppdrag att ansvara för ST-utbildningen i arbetsmedicin.

Parterna – LO, TCO, Saco, Svenskt Näringsliv, SKR – är helt eniga: Staten måste ta ansvar för och utse en huvudman för utbildningen i arbetsmedicin.

Alla myndigheter, företagshälsor, utredare, fackliga människor och arbetsgivare säger samma sak, nämligen att vi har en akut brist på företagsläkare och att vi behöver ett tydligt huvudmannaskap för utbildningen samt säkra finansieringen.

Jag frågade också ministern vilken bedömning regeringen gör av vilka konsekvenser det får att inte gå vidare och säkerställa kompetensförsörjningen. Vad får det för konsekvenser för tillgången på företagshälsovård i Sverige?

För att skapa hälsosamma arbetsplatser behövs expertkunskap som företag och offentliga arbetsgivare inte alltid besitter själva. Där spelar företagshälsovården en viktig roll. I en tid där sjukskrivningarna ökar och hög arbetsbelastning är en av de största arbetsmiljöutmaningarna kan företagshälsovården bidra med den kunskap som behövs för att arbetsgivare ska kunna förebygga problemen. Därför är det så allvarligt att kompetensbristen nu minskar tillgången på just den kunskap som är så central i det förebyggande arbetsmiljöarbetet.

Företagsläkare krävs också för att arbetsgivare ska kunna uppfylla grundläggande lagkrav i arbete med asbest, bly, vissa kemikalier, nattarbete och andra högriskmiljöer. Alla dessa kräver medicinska kontroller och tjänstbarhetsintyg som utfärdas av just företagsläkare, och redan i dag rapporterar arbetsgivare att de inte tillräckligt snabbt hittar läkare som får utföra dessa bedömningar.

Regeringen kan alltså med sin passivitet skapa en situation där skyddet av arbetare inte kan upprätthållas i praktiken. Om inga företagsläkare finns som kan utföra de medicinska kontrollerna i tid blir det ju omöjligt att fortsätta att ställa kraven.

Frågan blir därför: Vilka skyddsregler vill regeringen plocka bort?

(Applåder)