Fru talman! Jag vill stanna vid de brister vi har sett och det som har föranlett den diskussion vi har sett den senaste tiden i medierna och som framgick i den ena interpellationen. Det gäller diskussionen om lex Sarah. Jag vill ta tillfället i akt att poängtera att de brister som har lett till lex Sarah-anmälningarna är fruktansvärda. Brister i kvalitet av det slaget kan aldrig accepteras inom äldreomsorgen. Det är viktigt att äldre ska känna sig trygga och säkra med den vård och omsorg de har behov av och rätt till.

Samtidigt är det oerhört viktigt att verksamheterna fortsätter att lex Sarah-anmäla och att detta inte vare sig skuld- eller skambeläggs. Alla kommuner är ansvariga för äldreomsorgen i Sverige, och man ska sträva efter att utföra ett kontinuerligt förbättringsarbete. Här är lex Sarah-anmälningarna en viktig del i arbetet.

Genom att lex Sarah-anmäla behöver verksamheterna gå till botten med vad det är som har gått fel, vilka rutiner som har brustit och vad som behöver ändras för att förhindra att detta händer igen. Det är därför viktigt att ta tillfället i akt att anmäla. Det finns inte för många lex Sarah-anmälningar. Jag önskar att de inte hade behövts, men när saker och ting sker är det bättre att lex Sarah-anmäla än att inte göra det alls. Då blir det riktigt illa.

Äldreomsorgen och hemtjänsten är en kommunal uppgift, men jag har aldrig sagt att detta är bara kommunernas ansvar. Snarare är det tvärtom. Jag tycker att jag har varit tydlig från dag ett när jag tillträdde som äldreminister med att regeringen och staten har ett stort ansvar. Det visade inte minst Coronakommissionens och Ivos rapporter. Jag har verkligen tagit frågan på stort allvar. I Coronakommissionens rapport finns under mitt område elva punkter, och vi har nu åtgärdat nio av de elva punkterna.

Jag vill också särskilt lyfta fram vårt beslut om en omfattande lagrådsremiss som vi lade fram för några veckor sedan. Det handlar om att ge kommunerna ett tydligt lagstöd för att genomföra bakgrundskontroller i belastnings- och misstankeregister av personalen som ska arbeta inom äldreomsorgen. Det finns också en pågående utredning för att säkerställa att bakgrundskontrollerna kan bli obligatoriska. Det ska inte vara ett fritt valt arbete för kommunerna, utan kontrollerna ska göras.

Kommunerna måste ta sitt ansvar, och man måste se till att de som arbetar inom äldreomsorgen är lämpliga. Jag förstår att detta är ännu en pålaga, och när det gäller kompetensbristen kanske detta blir ännu svårare.

Men jag tror att när kraven höjs, höjs också attraktionskraften och statusen på yrket. Det kommer tillsammans med språkkravet, som jag tog upp i mitt inledande anförande, att innebära att statusen och attraktionskraften för att arbeta inom äldreomsorgen höjs på sikt. Då blir det också enklare att rekrytera.

Bakgrundskontrollerna och utdragen ur misstanke- och belastningsregister är viktiga. Det är alltså inte en mänsklig rättighet att få jobba inom äldreomsorgen, men det är fråga om äldres rätt till en trygg och säker omsorg. Man ska vara säker på att den man släpper innanför sin dörr, in i sitt hem, är någon att lita på. Jag kommer alltid att stå på de äldres sida och se till att de kan vara trygga och säkra.