Fru talman! För en tid sedan följde jag under en dag med en kvinna som jobbade i hemtjänsten – vi kan kalla henne Elsa. Hon var helt fantastisk. Jag sa till henne efter den dagen: Jag önskar att du finns kvar när jag blir äldre och att det är du som kommer att hjälpa mig när jag behöver stöd.

Hon började då med att entusiastiskt berätta vad hon älskade med att jobba i hemtjänsten – det var det bästa jobb hon kunde tänka sig – men att hon inte skulle jobba kvar när jag blev gammal eftersom villkoren var så dåliga. Jag kommer inte att kunna jobba kvar, sa hon. Det är för tufft. Det är för hårt. Jag kan inte göra det jobb som jag önskar att jag kunde göra. Jag hinner inte. Det går inte att få ihop med att vara småbarnsförälder.

Det är tufft att jobba i äldreomsorgen, trots att många älskar det.

Våra äldre ska mötas av tid, trygghet och tillit, inte köer, personalbrist och otrygga anställningar. Vi kan investera nu eller betala priset i utslitna kroppar och förlorad värdighet.

Statsrådet hänvisar till att kommunerna redan har fått stöd och att detta är kommunernas ansvar. Jag har träffat väldigt många kommunpolitiker som med tårar i ögonen säger att man inte längre klarar att ge äldreomsorgen de resurser som krävs. Man måste dra ned ännu mer, för det är det enda man kan dra ned på.

Detta handlar alltså även om resurser. Det handlar om pengar för att kunna finansiera en äldreomsorg där det finns stora brister. Det handlar om den långsiktiga finansiering som jag precis har ställt frågor om. Det handlar om att indexera statsbidragen så att kommunerna vet vad de har att hantera. Även i inflation ska man vara säkrad att få de resurser som krävs.

När regeringen hela tiden hänvisar till kommunerna, som kämpar hårt, tycker jag inte att det är att ta det ansvar som en regering kan ta – att ge tillräckliga resurser för att säkra en god välfärd och en god äldreomsorg som ger trygghet för människor när vi blir äldre.

Statsrådet efterfrågar engagemang. Det finns här. Vi är engagerade i äldreomsorgen, inte bara med hjärta utan också med hjärna. I vår budget har vi nämligen prioriterat äldreomsorgen – inte bara med de indexerade statsbidrag som är generella och som kommunerna kan välja att satsa på vad de vill, utan vi har också tagit fram ett sektorsbidrag särskilt riktat till äldreomsorgen. Det är viktigt, och det skulle kunna göra verklig skillnad.

Statsrådet lyfter tillsyn, upphandling och kvalitetskrav, och det är gott och väl. Det behövs, för nu funkar inte heller det. Våra modeller för valfrihet brister och gör att verksamheterna inom äldreomsorgen utnyttjas och inte stärks med resurser. Men vi måste också tala klarspråk: Det går inte att tillsyna fram en fungerande äldreomsorg om resurserna inte räcker för att anställa det som är viktigast i äldreomsorgen, nämligen personal.

(Applåder)