Fru talman! En av interpellanterna ställde frågan: Vart tog engagemanget vägen? Det frågar jag mig också ibland, för jag kan bara konstatera att det är väldigt sällan, fru talman, som jag får tillfälle att tillbringa tid i den här talarstolen för att diskutera de här viktiga frågorna.
Ingen skugga ska falla över någon av de ledamöter som är här i kväll för att diskutera dessa viktiga frågor. Låt mig bara konstatera att min dag inte är tom när det gäller att jobba med de här frågorna. Däremot saknar jag ibland både respons och förslag, inte minst från Socialdemokraterna, som nu är ganska styva i korken och efterfrågar åtgärder. Det är väldigt sällan den här typen av diskussioner kommer upp i utskottet eller, för den delen, i den här kammaren. Men i kväll välkomnar jag verkligen detta, för det är viktigt att vi pratar om det här.
Samtidigt blir jag lite beklämd när man mäter statsråds engagemang i antal propositioner på temat och på samma gång tycks förbigå att en av de största propositioner som har lagts på den här kammarens bord är den nya socialtjänstlagen, som alltså omfattar hela äldreomsorgen och lagstiftningen för densamma. Det är egentligen det största arbete som har gjorts på 30 år kring äldreomsorgen. Detta missar interpellanten att själv nämna och uppmärksammar i stället bara propositionen om välfärdsteknik, som förvisso är nog så viktig men som inte alls kan mäta sig med socialtjänstlagen.
Jag efterfrågar också engagemanget när min kollega Elisabet Lann presenterade målet om god och nära vård. Vi har nu medicinskt ansvarig rehabilitering som krav i kommunerna och har stärkt den medicinska kompetensen med medicinsk bedömning 24:7 av sjuksköterska på särskilda boenden. Det var en fråga som man inte minst lyfte fram i Coronakommissionens rapport och som vi nu åtgärdar.
Jag har redan varit inne på språkkravet och den lagrådsremiss som vi har presenterat. Det var en av de stora frågorna i Coronakommissionens rapport och den pekades särskilt ut som en av de frågor som är grunden till de stora brister vi ser inom svensk äldreomsorg. Detta mäktade inte den tidigare regeringen med att göra något åt, men det gjorde däremot vi.
Jag har presenterat en demensstrategi för att helt och hållet vända på kuttingen när det gäller hur vi ser på de viktiga demensfrågorna. Demens är en av de snabbast växande folksjukdomar vi har. Demens är alltså en sjukdom, och inte en del av det naturliga åldrandet, som handlar om de sista åren med stora behov av stöd av hemtjänst eller särskilt boende. Vi gör helt och hållet om synen på detta och ser nu framför oss en helt ny färdplan för att säkra en likvärdig vård i hela landet.
Vi har flera gånger här i kväll varit inne på arbetsmiljön. Det är samma sak där: Regeringen har lagt fram ett åtgärdsprogram med massor av åtgärder för att säkra återgången i arbete och minska sjukskrivningarna. Men vi har också satt fingret på hur viktig arbetsmiljön är och hur viktigt det är att kommun, region och också stat tar tag i dessa viktiga frågor eftersom arbetsmiljön är så urusel.
Socialstyrelsens rapport visar att det är lika illa nu som för 20 år sedan om man tittar på både hemtjänst och äldreomsorg i stort. Cheferna hade i regel 48 medarbetare under sig, och det ser likadant ut nu som det gjorde då. Just därför har jag har bjudit in arbetsmarknadens parter för att visa på de viktiga frågorna och se till att man tar tag i sjukskrivningstalen. Inte minst har jag också bjudit in ledningen i SKR och ansvariga kommuner, de största kommunerna och de största regionerna, för att visa hur viktigt det är att vi nu på riktigt tar på oss ledartröjan från politikens sida för att minska sjukskrivningstalen.
Det är precis som ledamoten säger: Hade vi minskat sjukskrivningstalen inom äldreomsorgen och fått fler att orka mer och gå från deltid till heltid hade vi inte alls haft de stora problem med kompetensförsörjning som vi nu ser. Men det är fel att säga att regeringen inte gör någonting eller inte prioriterar frågan.
(Applåder)