Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för svaret.

När hyran, elen, maten och medicinerna är betalda, vad har man egentligen kvar att leva på då? För många som har sjukersättning på garantinivå blir svaret några hundralappar, och för en del inte ens det. För den som har garantinivån i sjukersättningen handlar det om att få 13 622 kronor i månaden före skatt om man är över 30 år. Efter skatt blir det mellan 10 000 och 11 000 kronor kvar att leva på, månad efter månad, år efter år.

Stadsmissionen beskriver fattigdom som exempel på bristande levnadsstandard. FUB beskriver i sin rapport Fångad i fattigdom? personer med funktionsnedsättning som går back med upp till 2 000 kronor i månaden och som är beroende av att anhöriga skjuter till pengar. Det är personer som inte kan påverka sin situation. Det är personer som inte har en arbetsmarknad att gå till. De har ingen möjlighet att förhandla upp sin inkomst. Därför blir nivån i ersättningen inte bara en fråga om ekonomi utan också om livsvillkor.

Statsrådet hänvisade i sitt svar till att ersättningen följer prisbasbeloppet. Men människor får inte pengarna att räcka, på grund av att ersättningen är för låg. Det räcker inte att hålla näsan precis ovan vattenytan. Man måste få möjlighet att leva, inte bara överleva.

Regeringen brukar nämna arbetslinjen som lösning på det mesta i samhället. Men arbetslinjen betyder ju ingenting för dem som inte har något arbete att gå till eller ens en arbetsmarknad att vända sig till. För dem behövs en trygghetslinje byggd på solidaritet, människovärde och rättvisa.

Vi har redan i dag en lag som säger vad ambitionen ska vara, och det är LSS-lagen. I den anges att målet ska vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra. Men hur ska man kunna leva som andra när man går back varje månad? Statsrådet hänvisar till bostadstillägget, men då behöver vi vara ärliga med verkligheten. Handläggningstiden är nu över fem månader. För människor som redan lever på marginalen är det en oacceptabel väntan.

Vi socialdemokrater är tydliga. Den som lever med långvarig sjukdom eller funktionsnedsättning ska kunna leva ett gott liv. Vi vill att tryggheten följer med i utvecklingen. Det var därför vi tillsatte en utredning som skulle se över hur sjuk- och aktivitetsersättningen ska räknas upp. Tanken var solklar. Den som blivit sjuk eller har en funktionsnedsättning ska inte tryckas ned i fattigdom medan alla andra går framåt. Men Anna Tenje lade ned utredningen. Hon stängde dörren till den trygghet människor behöver.

Herr talman! Min fråga till socialförsäkringsministern är: Anser ministern att dagens nivå på sjuk- och aktivitetsersättningens garantinivå ger människor med funktionsnedsättning möjlighet att leva som andra?

(Applåder)