Herr talman! En trygg sjukförsäkring är ingen lyx. Det är en förutsättning för att vanligt folk ska kunna leva sina liv utan att falla handlöst när sjukdom slår till.

Vi socialdemokrater nöjer oss inte förrän välfärden formas runt människors behov och hjälper till när det behövs i stället för att motarbeta människor, för när systemet krackelerar är det aldrig de starkaste som faller först. Det gör de som redan bär tungt.

Jag hörde statsrådet säga att det finns både pengar och uppdrag för att lösa det här. Betyder det att problemet med samordningsuppdraget som ISF beskriver är löst? Det menar jag att det inte är. ISF pekar på att det saknas nationell uppföljning av hur samordningsuppdraget fungerar. De pekar på att regionernas koordinatorsinsatser varierar kraftigt över landet. De pekar på att Försäkringskassan saknar indikatorer för att samordningen ska lyckas. De pekar på att Försäkringskassan inte har mandat att se till att de andra aktörerna gör det de ska inom ramen för samordningsuppdraget – plus alla de andra punkterna som jag redan har gått igenom.

Regeringen skrapar liksom på ytan med sina kaffepengar. Flera av de här insatserna är bra, men de är för små, och de räcker inte. Regeringen orkar inte ge sig på de strukturella problem som behöver lösas för att människor som är sjukskrivna och/eller arbetslösa ska få samordnat stöd. Därför vill jag ha svar på en sista fråga. Det är en enkel ja-eller-nej-fråga: Är samordningsuppdraget enligt statsrådets mening ändamålsenligt?

(Applåder)