Herr talman! Det är väldigt intressant att höra att det statsråd som är ansvarigt både för Försäkringskassan och för Inspektionen för socialförsäkringen inte vill prata om system. Om inte ens ansvarigt statsråd bryr sig, vem i regeringen ska man då vända sig till när ISF med svidande kritik gör ned samordningsuppdraget som ska hjälpa sjukskrivna människor tillbaka till arbete?

I statsrådets andra svar blir det tydligt att varken hon eller hennes stab har läst det här eftersom hon inte kommenterar kritiken eller kommer med några åtgärder för att förändra det hela. Ulf Kristersson har uppenbarligen ledningsproblem i sin regering.

Vi socialdemokrater tar dock kritik mot hur systemen fungerar på stort allvar. Vi menar ju att dessa system finns till för att hjälpa människor, och i dag är det alldeles för många människor som inte får det samordnade stöd som de behöver för att återfå sin arbetsförmåga och kunna försörja sig själva. Det tycker vi är oerhört beklagligt.

Statsrådet frågade vad i regeringens budget som vi kan ställa oss bakom. Det har vi socialdemokrater varit väldigt tydliga med; det framgår senast av en skriftlig fråga som jag lämnade in i går liksom av tidigare interpellationsdebatter. Det finns flera saker, till exempel att det ska vara lättare att kunna arbetsträna med bibehållen sjukpenning. Det tycker vi är bra. Det är också bra att man ska kunna studera som sjukskriven. Där tycker vi dock att det finns mer att göra, och därför finns det nu en skriftlig fråga i statsrådets inkorg.

En sak som vi egentligen tycker är bra men som ni inte tar på allvar är att arbetsgivarna måste få betydligt bättre möjligheter att hjälpa långtidssjukskrivna tillbaka i arbete. Statsrådet tar i sitt inledande inlägg upp att regeringen har höjt anslagen för detta och att det i nästa års budget finns totalt 244 miljoner kronor.

Det låter kanske bra, men det är ju kaffepengar. Jag kollade med Tillväxtverket hur många privata företag det finns som har anställda – ungefär 250 000. Sedan frågade jag Upphandlingsmyndigheten hur många offentliga arbetsgivare det finns som har anställda – ytterligare ungefär 4 000. Om dessa 254 000 arbetsgivare ska dela på 244 miljoner kronor får de knappt en tusenlapp var. Vad köper man för rehabiliteringsinsatser för det?

Det här är alltså kaffepengar och fina ord, men det blir ingen konkret verkstad, och det är vår bärande kritik.

Herr talman! Jag möter massor av människor som i åratal har bollats mellan Försäkringskassan, vården, socialtjänsten och Arbetsförmedlingen. De ber inte om några mirakel – de ber bara om att någon tar ansvar och ser till att de får det stöd som de behöver för att återfå sin arbetsförmåga, sitt fotfäste och sin möjlighet att försörja sig själva. Då måste Försäkringskassans samordningsuppdrag förändras så att man kan hjälpa till med det.

Jag vill påminna om ytterligare en kritik i ISF:s granskning, och det är att Försäkringskassans samordning fungerar sämst för dem som saknar arbetsgivare. Det är verkligen allvarligt, men inte heller det nämner ministern någonting om. Därför vill jag återigen fråga statsrådet: Vad tänker statsrådet göra det här sista året för att hjälpa arbetslösa och sjukskrivna tillbaka till arbete?

(Applåder)