Herr talman! Jag vill givetvis börja med att tacka ledamöterna för debatten och för de många frågor som jag har fått. Jag tror att det har blivit väldigt tydligt för alla som har lyssnat här i dag. Det har varit väldigt informativt att ta del av både regeringens och oppositionens lösningar på att det finns barn som växer upp i utanförskap, alldeles oavsett vilket siffertrixande vi sysselsätter oss med. Jag tror att det ändå behöver vara en gemensam linje.

För oppositionens del är det mer av samma: höjda bidrag och höjda skatter. Det är det mantra som Socialdemokraterna har upprepat under decennier. Det är det som har lett fram till de flesta av de problem som vi ser i dag. Det är ett socialdemokratiskt idealsamhälle där ingen ska få mer bidrag men ingen ska kunna leva på sin egen lön. Så berättar man om den stora socialdemokratiska staten, där systemet blir viktigare än de människor som lever i det.

Alternativet är att ta intryck av regeringens politik med en arbetslinje för och av människor, där det spelar mindre roll varifrån man kommer och samhället i stället lägger all vikt vid vart man är på väg. Det är ett samhälle där klassresor är vardag och långvarigt bidragsberoende är undantaget och där egenmakten och självförsörjningen ersätter passiviseringen och ett beroende av statens välvilja i fråga om att ständigt höja bidragen.

Mot denna bakgrund tackar jag åter ledamöterna. Jag ser fram emot att möta svenska folket under det stundande valåret och den valrörelse som vi nu har framför oss för att stöta och blöta de här frågorna och till syvende och sist se vilka det är som har svenska folkets stöd.

(Applåder)

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.