Herr talman! Vi har snart avslutat den här debatten. Nu är vi på våra sista anföranden.

Vi har skrivit interpellationer och velat debattera barnfattigdom. Vi har mötts av svar som mer eller mindre har konstaterat eller försökt förminska problematiken.

Man vill gärna ge sken av att barnfattigdomen inte är ett reellt problem. Man har inte kunnat bemöta en enda fråga av dem som har ställts här i talarstolen, exempelvis frågan huruvida alla bidragsreformerna kommer att leda till att barnfattigdomen kommer att öka. Man säger inte ett enda ord om det.

I stället har man ägnat tid i talarstolen åt att försöka definiera barnfattigdom, titta på vilka olika siffror som gäller eller recensera andras anföranden om huruvida statsrådet ska ta upp satsningar i budgeten eller inte.

Men till syvende och sist handlar det om att ett barns barndom ska vara fylld av lek, trygghet och framtidstro – inte oro för ekonomi. Vi vet att politik kan göra skillnad. Det är inte ödesbestämt att ett av åtta barn ska leva i ekonomisk utsatthet, utan det är någonting som Tidöregeringen har bestämt.

Att bryta barnfattigdomen kräver vilja, prioritering och mod. I dag ser vi att barnens möjligheter skiljer sig åt beroende på var de bor, hur familjen ser ut och om föräldrarna har trygg inkomst eller inte. Men jag hade tyckt att det vore på sin plats att regeringen faktiskt, om regeringen menar allvar med att barnfattigdomen ska brytas, tar fram exempelvis en nationell strategi och inte bara en massa plockåtgärder – att man inte bara visar hur man ska slå mot dem som redan har det tufft utan också förklarar hur vi ska få människor i arbete. Det kan man inte svara på.

Jag räknar i alla fall med att vi kan enas om att barns rättigheter inte borde vara föremål för statistiktrixande, utan det borde vara ett grundläggande samhällsuppdrag.

(Applåder)