Fru talman! Det blir klarare och klarare för alla som lyssnar på debatten och hör förespråkare för regeringspartierna tala varför det ser ut som det gör i Sverige när det gäller barnfattigdom. När vi nämner vikten av att öka barnbidraget förminskas det till att man vill strössla med bidrag. När vi pratar om barnfattigdomen och verkligheten ägnar man två minuter av sitt anförande åt att prata om reviderade mått. När vi kritiserar att höginkomsttagare, personer som tjänar mer än 66 000 kronor, får en extra skattesänkning kallas det socialdemokratisk avundsjuka. Det är ett hån mot alla dem som vrider och vänder på varje krona, framför allt ensamstående mammor. Det är deras talan jag försöker föra här.

Om den så kallade arbetslinjen hade fungerat, så som det kan låta på regeringsföreträdare och ministern själv, skulle inte fler barnfamiljer hamna i ekonomisk oro. Då skulle inte fler vara beroende av stöd under just den här regeringen. Men hur har det gått för arbetslinjen?

Det finns 500 000 arbetslösa, och det är 100 000 fler sedan regeringen tillträdde. Ungdomsarbetslösheten är högst i EU. En halv miljon är arbetslösa, men 6 000 personer går en arbetsmarknadsutbildning. En arbetslinje som inte leder till att fler arbetar är inte en linje, utan det är en uttjatad slogan.

Låt oss tala klarspråk. Arbetslinjen kommer bara att fungera om människors arbete faktiskt räcker till ett värdigt liv. Det gör den inte i dag. Jag möter barn som säger att mamma jobbar jämt men att de ändå inte har råd. Ensamstående mammor jobbar heltid men får ändå inte ihop till hyran. Det är verkligheten, och det är konsekvensen av att lönerna inte har hållit jämna steg med kostnaderna samtidigt som stöden för barnfamiljer har urholkats.

Arbetslinjen är stark när barnfamiljer har råd att leva, när skatten är rättvis och när trygghetssystemen håller människor uppe och inte pressar dem nedåt. Då kan vi inte ha en utveckling i samhället där de som tjänar över 66 000 kronor i månaden får flera tusenlappar mer i plånboken och barnfamiljer med små inkomster får sänkta bostadsbidrag. När tryggheten för dem som har det tuffast har blivit svagare, inte starkare, är det för mig ingen arbetslinje, utan det är en omvänd omfördelning som bara gynnar dem som redan har det bra.

När det gäller arbetslinjen glömmer regeringen en tydlig sak: att barnens uppväxt inte väntar. Ett barn som lever i fattigdom i dag får inte tillbaka sin barndom om fem år, när arbetsmarknadskurvorna kanske pekar uppåt eller när de här situationerna har löst sig själva. Det är uppenbart att det är det som regeringen väntar på, eftersom de inte klär den här arbetslinjen i några särskilda reformer.

Det är alltså inte tillräckligt. För de barnfamiljer som har en förälder eller flera föräldrar som arbetar men som ändå lever på marginalen måste politiken säkerställa att inkomsterna är värda någonting och att samhällets stöd fungerar. Det är det som felar. Hur det ska lösas får vi inga som helst besked om.

(Applåder)