Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt hoppa in i den här debatten, men jag kände mig ändå nödgad att göra det när jag hörde den sverigedemokratiska ledamotens inlägg förut.

Här inne är vi alltså ett par socialdemokratiska ledamöter som väljer att debattera en angelägen fråga: att det finns barn i vårt land som är oroliga för att det inte finns mat på bordet när man kommer hem eller för att föräldrarna inte kan betala hyran. Man kanske känner en oro för att julafton kanske inte blir så rolig och ser att de andra barnen i klassen får fina presenter.

Då tycker jag att det är lite magstarkt att gå upp i Sveriges riksdags talarstol och peka på att de siffror som Socialdemokraterna presenterar kanske inte riktigt stämmer. Det kanske inte är exakt så många barn som faktiskt är fattiga. Det kanske är något färre.

Fru talman! För mig spelar det ingen roll om det är tio barn, tiotusen barn, hundratusen barn eller en miljon barn som lever i barnfattigdom. Oavsett vilket ska den siffran ned. Det är det som är den viktiga politiska poängen att göra, tycker jag. Sedan kan vi prata om exakt hur man mäter barnfattigdom. Det kan vi absolut ha en teoretisk diskussion om. Men det vi för ett politiskt samtal om är hur vi får ned den siffran.

När jag nu ändå har gått upp i talarstolen tänkte jag kommentera statsrådets svar. Den överordnade politiska uppgiften för oss är att se till att barn får ett drägligt liv och en dräglig levnadsstandard. Jag tog givetvis del av statsrådets svar, och där lyfter hon fram arbetslinjen och vikten av att alla människor i det här landet har ett arbete att gå till. Där är vi alla i kammaren överens. Alla människor som kan arbeta ska arbeta, och den absoluta majoriteten i det här landet som kan arbeta arbetar.

Man försöker måla upp en bild av att det finns en stor grupp människor som inte vill arbeta och därför inte arbetar utan lever på någon form av bidrag. Det är inte sant. Det finns de som vill arbeta men inte får ett arbete, och det beror på regeringens avsaknad av tillväxtpolitik. Det finns inga jobb i det här landet. Det finns absolut några lediga jobb – statsministern sa för inte så länge sedan i en partiledardebatt att det finns 70 000 jobb – men sist jag tittade efter fanns drygt en halv miljon arbetslösa.

Men även de som har ett jobb att gå till har en extremt svår situation, och den påverkar deras barn. Ensamstående mödrar som jobbar inom hemtjänsten har en tuff ekonomisk situation, vilket innebär att de har svårt att betala hyran och sätta mat på bordet.

Samtidigt kan vi inte se att regeringens politik stoppar utvecklingen. Det finns faktiskt 100 000 fler arbetslösa. I stället har skatterna sänkts för dem som tjänar allra mest. Vidare har akassan försämrats, och det extra tillägget i bostadsbidraget har tagits bort.

Var är krisinsikten? När kommer de stora och viktiga reformerna som kan vända utvecklingen, så att fler barn märker att ekonomin går runt i familjen? När har fler föräldrar ett jobb att gå till, i stället för den utveckling vi ser i dag?

(Applåder)