Fru talman! I början av 90-talet gjorde jag min första praktik som socionomstuderande i Göteborg. Då träffade jag många som hade det väldigt tufft, för det var då lågkonjunktur. Inflationen var hög, och neddragningarna i välfärden åt sig in i människors vardag.

Då bestämde jag mig för att jag skulle engagera mig politiskt. Det som spelar roll är ju att människor har jobb, att man har en skola som funkar och att alla barn får goda förutsättningar till en bra uppväxt.

Under alla de år jag jobbat har jag också fortsatt lova mig själv att jag aldrig ska glömma deras berättelser om hur det var och hur det är att leva i ekonomisk utsatthet.

Detta, Caroline Högström, handlar nämligen inte om svensk avundsjuka. Det handlar om att barn inte vågar fråga sina föräldrar om de kan få nya fotbollsskor när de gamla har blivit för små och trånga utan fortsätter att springa på för att kunna vara med. Det handlar om barn som inte kan äta sig mätta men som ser föräldrar som kämpar och sliter.

Hela tiden sägs detta handla om huruvida statistiken är rätt. Nej, det är den kanske inte. Vi kan dock bara konstatera att den politik som den här regeringen för gynnar människor som redan har och gör det tufft för människor som inte har. Fler barn känner oro varje dag för sina föräldrars ekonomi. Fler barn får inte möjlighet att göra det som de drömmer om och älskar därför att ekonomin sätter hinder för det.

Det är detta det handlar om. Därför står jag här. Jag har lovat alla de barn och ungdomar som jag mött under mina nästan 18 år som socionom och vars berättelser jag hört om hur tufft det är att jag aldrig ska släppa kämpandet för ökad jämlikhet i Sverige.

Tyvärr är det inte så i dag. I dag ökar ojämlikheterna. Det handlar inte om avundsjuka; det handlar om rätten för alla barn i Sverige oavsett bakgrund. De är våra barn, och de har rätt till en god uppväxt om vi ska kunna fortsätta prata om att Sverige är ett föregångsland, ett land för alla barn och ett land som har en välfärdsmodell att tala om.

(Applåder)