Fru talman! Jag tackar socialförsäkringsministern för svaret. Ministern hade rätt många sätt hon kunde ha öppnat den här debatten på, men hon valde ett särskilt, nämligen att konstatera att barnfattigdomen inte alls ökar i Sverige och att den snarare kanske till och med har minskat. Det låter som att ministern är ganska nöjd med hur läget ser ut, vilket är märkligt – i regeringens egen budget skriver man själv att barnhushållens ekonomi visat en tydlig nedgång de senaste åren, framför allt 2021–2023. De som har det allra tuffast är ensamstående föräldrar. Detta framstår därmed som verklighetsfrånvänt för mig.

När ministern stirrar sig blind på statistik lyfter jag i stället blicken och kikar ut över vårt land. Där ser jag ensamstående föräldrar som lånar pengar för de mest basala utgifterna, som hyra och mat. Jag ser mammor som på kronan vet precis vad allt kostar därför att marginalerna är så små. Jag ser barn som själva slutat be om saker därför att de vet att det svider i mammas hjärta att behöva säga nej. Jag ser barn som avstår från fritidsaktiviteter och utflykter för att inte belasta föräldrar och som i stället löper ständig risk att bli uppsnappade av de kriminella gängen.

Jag läste i dagarna om en förskola i Göteborg där förskolegården är tom under regniga dagar därför att barnen inte har regnkläder. Det går att läsa om över 100 ansökningar till Majblomman från barnfamiljer i fattigdom. Det handlar om allt från kläder och skor till glasögon, busskort och cyklar. Det är verkligheten. Den senaste rapporten från Rädda Barnen visar att 276 000 barn, alltså nästan ett av åtta, lever i ekonomisk utsatthet. I rapporten konstateras också att tidigare statistik underskattat barnfattigdomen och att trenden vänt uppåt under de år då den här regeringen har verkat.

Alla vi partier som säger oss stå för jämlikhet har en plikt att lyssna på de varningssignalerna. Jag vill se en politik som speglar sig i verkligheten, inte bara i den formella statistiken. Att förminska situationen, vilket jag upplever att socialförsäkringsministern gör i det här fallet, är att stänga dörren för de barn som redan står längst ut.

Hur har det kunnat bli så här? Jo, den här regeringen har valt att ställa sig på fel sida. Medan ensamstående mammor har fått lägre bostadsbidrag, ännu tajtare marginaler, dyrare mat och höjda hyror har höginkomsttagare fått tusenlappar mer i månaden. Regeringen har gjort särskilda skattesänkningar för dem som tjänar över 66 000 kronor i månaden, samtidigt som barnfamiljer som redan har det tufft har fått mindre stöd och högre kostnader. Det är klart att klyftorna växer när de som redan har det bra får ännu mer och de som har minst lämnas att klara sig själva. Det är resultatet av en politik som belönar styrka och straffar utsatthet. Och det är barnen som betalar det högsta priset.

Vad skulle man då ha kunnat göra i stället? Jo, man skulle ha kunnat höja barnbidraget, likt de flesta andra nordiska länder, och skippa sänkningen av bostadsbidraget. Man skulle också ha kunnat avskaffa karensavdraget, som i dag ser till att barnskötare, sjuksköterskor, bussförare och andra som inte kan ta med sig jobbet hem i stället går till jobbet sjuka därför att notan för att stanna hemma är för dyr.

Jag vill därför fråga ministern hur hon förklarar Rädda Barnens, Majblommans och Sveriges Stadsmissioners rapporter om det är så att barnfattigdomen inte har ökat.

(Applåder)