Fru talman! Vi pratar ofta om tillgänglighet, men för döva och hörselskadade eller personer med dövblindhet handlar det om något mycket djupare. Det handlar om att få förstå, det handlar om att få bli förstådd och det handlar om frihet.

Att leva som döv är att ständigt leva i någon annans händer. Du kan inte ta ett spontant samtal. Du kan inte ringa vårdcentralen. Du är helt beroende av att tolken är bokad, av att tolken kommer och av att tolken förstår inte bara dina ord utan även vem du är. Tolkning handlar nämligen inte bara om språk; det handlar om identitet – om tonfall, blickar, sammanhang, humor och allvar. Det handlar om att din personlighet ska följa med genom tolkningen. När tolken inte känner dig, när samtalet går för fort eller när någon avbryter kan du som döv plötsligt bli missförstådd eller osynliggjord. Det är en maktobalans som vi hörande aldrig behöver uppleva.

Det är det här som skapar minoritetsstress och en ständig förklaringsbörda – att behöva börja varje möte med: ”Jag finns här. Jag behöver tolk. Det här är mitt språk.”

Jag vill också lyfta fram barnen. Det handlar om barn som vill leka, delta och vara en del av ett lag. Den nationella bilden är tydlig: Fritidstolkning prioriteras nästan aldrig. Föräldrar får tolka åt sina egna barn på scouterna, på fotbollen och i stallet. Barn som vill vara självständiga får inte chansen. Föräldrar som vill vara just föräldrar tvingas vara tolkar.

Fru talman! Ministern beskriver i sitt svar att regeringen har avsatt medel via MUCF för att stödja barns och ungas fritid. Det är jättebra, men det löser inte frågan om tolktjänst. Det spelar ingen roll hur många fritidsprojekt som får stöd om barnen fortfarande står utan sitt språk när de ska spela fotboll, rida eller delta i scouterna. Det är här skillnaden mellan ambition och verklighet blir tydlig. MUCF-medel ersätter inte rätten till tolk, och de åtgärder ministern lyfter fram förändrar inte det faktum att fritidstolkning sällan prioriteras av regionerna.

I den utredning som jag nämnde i mitt tidigare inlägg föreslogs att barns och ungas tolksituation ska analyseras nationellt tillsammans med SPSM för att deras rätt till språk, delaktighet och självständighet ska säkras. Tre år senare har det arbetet fortfarande inte påbörjats. Varför har regeringen inte påbörjat det arbete som föreslogs i utredningen?