Fru talman! Jag vill också tacka för svaret till Jessica Rodén, och jag är glad för den positiva ton som socialministern ger uttryck för i detta angelägna ärende. Det är nämligen precis som interpellanten och socialministern säger: Det är en grundläggande rättighet och en förutsättning för jämlikhet och delaktighet i samhället att få en bra tolktjänst när man har en hörselskada, är döv eller är en person med dövblindhet.

Ibland måste man erinra om historien och om hur denna målgrupp hade det för inte så hemskt länge sedan. Döva personer i Sverige fick nämligen inte möjlighet att lära sig teckenspråk i skolan förrän i början av 1980-talet. Dessförinnan gällde det orala språket på dövskolorna. Den 14 maj 1981 beslutade Sveriges riksdag att erkänna teckenspråk som dövas modersmål, tack vare forskning om dövas teckenspråk, där det konstaterades att det svenska teckenspråket är ett språk liksom alla andra.

Jag besökte som ung student dövskolan i Lund i slutet av 60talet och kunde själv uppleva hur barnen hade det. Det var definitivt ingen barnvänlig miljö, vare sig i undervisningen eller i leksituationerna. Man tvingades ju till ett språk som man inte behärskade. Jag minns att jag grät när jag gick därifrån.

De fem dövskolorna har efter att teckenspråket blev officiellt haft en bra och kvalitativ utveckling i sin verksamhet. I början av 90talet kom cochleaimplantatet, som gjorde att många i målgruppen kunde gå i vanlig skola. Men i grunden har man sin funktionsnedsättning som gör att man kan behöva stöd i olika situationer. Dövskolorna i dag ser annorlunda ut jämfört med tidigare, och gruppen elever har en delvis annan problematik.

Fru talman! Sedan 90-talet har jag följt tolkverksamheten, och jag har sett ett antal utredningar komma och gå – eller rättare sagt hamna i någon byrålåda. År 2011 kom en tolktjänstutredning där man ansåg att ansvaret borde samlas under en huvudman. Att förstå och bli förstådd kom 2018, och den plan vi nu diskuterar, det vill säga Handlingsplan för en långsiktig utveckling av tolktjänsten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet, kom 2022.

Det har längs vägen uppstått även andra problem som drabbar målgruppen. Det är brist på utbildade teckenspråkstolkar i hela landet, och flera utbildningar har lagts ned eller minskat i omfattning. Samtidigt ökar behovet, inte minst bland äldre med hörselnedsättning och bland personer med dövblindhet, som är en särskilt utsatt grupp där tolkbehovet är väldigt stort. Den som inte får tolk nekas i praktiken tillgång till arbete, utbildning och samhällsliv – och familjeliv.

I ett öppet brev till arbetsmarknadsministern riktar Sveriges Dövas Riksförbund, Hörselskadades Riksförbund och Förbundet Sveriges Dövblinda skarp kritik mot regeringens beslut att försämra tolkstödet i arbetslivet. De nya reglerna innebär att taket för tolkstöd sänks från 210 000 till 120 000 kronor per år. Det är en kraftig försämring för den enskilda, och många som behöver använda stödet vågar dessutom inte göra det av rädsla för att förlora jobbet.

Det är mycket bra att regeringen med den senaste utredningen som grund har gett Myndigheten för delaktighet i uppdrag att inrätta en nationell funktion för att samordna tolktjänsten, men det behövs också ett förslag att lägga på riksdagens bord.