Fru talman! Jag vill börja med att tacka ministern för möjligheten att debattera denna viktiga fråga i dag, trots ministerns problem med halsen. Jag hoppas att det går vägen – vi får ta det lite lugnt.

Att kunna kommunicera är ingen lyx, utan det är själva grunden för människovärdet. Det är genom att kunna berätta hur man mår, ställa frågor till sin läkare, delta på arbetet och prata med sitt barns tränare som man är en del av samhället. Men för den som är döv eller teckenspråksanvändare ser vardagen annorlunda ut. Man är beroende av en tolk. Man är beroende av att någon annan dyker upp, förstår en och tolkar en rätt. Man måste överlämna sitt språk – och en bit av sig själv – till någon annan, och man vet aldrig riktigt om det man säger verkligen blir sagt. Den sårbarheten bär i dag döva, hörselskadade och personer med dövblindhet i vårt land.

Fru talman! Vi har nyligen sett fall som gör ont att ta in, som den döva mannen i Södertälje som fick vänta flera dagar på teckenspråkstolk inför en operation. Det gick flera dagar utan att han kunde förstå sin diagnos och utan att han fick veta vad som skulle hända med hans kropp.

Sveriges Dövas Riksförbunds ordförande Hedvig Ledung kommenterade det så här: Det visar på en bristande förståelse för att teckenspråk inte är ett hjälpmedel, utan ett språk.

Det är precis detta vi socialdemokrater lyfter fram i vår kommittémotion i socialutskottet: Tolktjänsten är inte en vanlig service. Det är en fråga om mänskliga rättigheter, om språkpolitik och om funktionshinderspolitik. Det handlar om rätten att känna sig delaktig på sitt eget språk.

Fru talman! Jag hörde i ministerns svar att regeringen lyfter fram arbetet med Myndigheten för delaktighet och de 41 miljoner som tillförs regionerna – och detta är bra. Ministerns svar är dock väldigt teoretiskt. Det låter bra när man hör det, men för den som står utan tolk i vården, i skolan eller på jobbet spelar det mindre roll att MFD gör en översyn eller att regionerna får extra pengar.

Det förändrar inte att grunden är densamma: Tolktjänsten är fortfarande ojämlik. Ansvarsfördelningen är fortfarande otydlig, och människor lämnas fortfarande utan sitt språk. Det förändrar inte verkligheten för den som i dag sitter på akuten och väntar på en tolk. Det förändrar inte heller det faktum att regeringen har haft utredningen Handlingsplan för en långsiktig utveckling av tolktjänsten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet på sitt bord i tre år utan att lägga fram ett enda förslag.

Rätten till språk är rätten till värdighet. Svenskt teckenspråk är ett språk som är lika levande, lika viktigt och lika svenskt som själva svenskan.

Mot den här bakgrunden vill jag fråga ministern: När menar ministern att vi kan förvänta oss konkreta förslag på riksdagens bord? Och vad är det som är så svårt med att lagstadga rätten till ens språk?

(Applåder)