Fru talman! När Vänsterpartiet förhandlar med en regering ser vi till att satsa på välfärden, på barnfamiljer, på hushållen och på vanligt folk. Vi ökar jämlikheten samtidigt som vi stärker välfärden och gör de investeringar som är nödvändiga för Sverige. Vi driver också igenom höjd pension, förbättringar i sjukförsäkringen, höjd a-kassa och många andra bra saker som människor runt om i landet uppskattar och förtjänar.

Men när Moderaterna och Sverigedemokraterna förhandlar ska hushållen, välfärden och barnfamiljer stå tillbaka. Det rullas ut nedskärningar över hela landet. Man lägger hela kostnadschocken i knät på hushållen, och man låter arbetslösheten skjuta i höjden. Det som händer där ute är att vanligt folk får stå tillbaka och leva i ekonomisk otrygghet samtidigt som levnadskostnaderna bara ökar.

Det man kommer med, som är Sverigedemokraternas största satsning i budgetförhandlingarna, är ett återvandringsbidrag på hela 1,4 miljarder första året – och sedan vill man utöka det. Regeringens egen utredare har sågat förslaget – det är meningslöst, kontraproduktivt och skadligt. Och så har vi en minister här som ska utföra något som ingen vill ha.

Kommun efter kommun säger: Tack, men nej tack! I detta nu har 172 kommuner sagt nej till att träffa regeringens samordnare kring återvandring, och fler väntas ge samma besked. En stor och klar majoritet av Kommunsverige är glasklar. De säger nej till det här. Även partikamrater till ministern säger nej till detta. Det har blivit ett kommunuppror, som Jokkmokk i norr dragit igång.

Budskapet är tydligt, fru talman. Framför allt glesbygdskommunerna vill ha kvar sina invånare oavsett var de kommer ifrån. Man gör inte skillnad på folk och folk i den egna kommunen. Man varken uppmuntrar eller uppmanar någon att lämna landet. Alla behövs. Man talar gott om sina invånare.

Jag tycker att det här har varit uppfriskande, för när hörde någon regeringen eller ministern säga ett gott ord om invandrare senast? I stället har vi levt med en ovärdig och förnedrande syndabockspolitik de senaste åren.

Men så ser inte verkligheten ut. Det som kallades flyktingkrisen 2015, som vi hörde ministern prata om tidigare, var inte en kris för Sverige. Vi klarade uppgiften. Vi har sedan dess fått in 400 000 utrikes födda på svensk arbetsmarknad. Vi har kortat tiden det tar för nyanlända att komma in på svensk arbetsmarknad från sju år till tre. Av de 35 000 ensamkommande flyktingbarn som kom då har åtta av tio jobb, vilket är fler än svenskfödda ungdomar i samma ålder.

Verkligheten där ute är att alla behövs. Mer än vartannat vårdbiträde i äldreomsorgen är utrikes född. De förtjänar respekt. Alla som håller uppe svensk välfärd förtjänar respekt och en politik som ser efter dem och som står på deras sida. Kommuner runt om i Sverige behöver sina invånare och kommer aldrig att medverka till en kampanj som splittrar samhället och får människor att känna sig oönskade.

Däremot finns det verkliga problem i de här kommunerna. De brottas varje dag med att få resurser och välfärd att gå ihop. De brottas med att de är för få. De brottas med att de lämnas efter av den här regeringen.

Därför har Vänsterpartiet också lagt fram ett utskottsinitiativ om att fördela om dessa 1,4 miljarder och i stället ge dem till glesbygdskommunerna så att vi faktiskt får en politik som ökar jämlikheten, håller ihop landet och stärker välfärden.

Det är akut och nödvändigt att styra om i den här budgeten, för det här är, som det har beskrivits tidigare, pengar kastade i sjön.

(Applåder)

I detta anförande instämde Samuel Gonzalez Westling, Malcolm Momodou Jallow och Karin Rågsjö (alla V).