Herr talman! Återigen: Tack, Malte Tängmark Roos, för frågan!

Det är en väldigt viktig diskussion. Vi har alldeles för många arbetslösa i Sverige. Det är för många som lever på bidrag eller akassa. De gör det ofta under för lång tid. Jag är väldigt oroad över den utveckling vi har sett under de senaste tio åren eller någonting sådant. Det tror jag är en oro som interpellanten delar.

Vi ska bena ut några saker. Ledamoten nämnde akassan. Det är en komponent i detta. Den reformering av akassan som nu genomförs bygger på en utredning som tillsattes av den förra regeringen. Det handlar om att gå över till ett inkomstbaserat system.

Det innebär att fler kommer att kvalificera sig för akassa. Den kommer att omfatta fler personer. Det tror jag att vi alla tycker är bra. Det kommer att bli högre ersättning i början men också en tydligare avtrappning. Det blir också ett enklare system för företag, offentliga arbetsgivare och individer. Akassan ska vara en trygghet mellan jobb. Den ska inte vara en långsiktig, långvarig försörjning. Där hoppas jag att vi är överens.

Sedan kommer vi till bidragsreformen, som består av de delar som interpellanten lyfter upp och som jag också lyfte upp i mitt svar. Det finns en komponent som handlar om bidragstaket som särskilt lyfts fram i diskussionen.

Det är två aspekter som det ändå är viktigt att ta med sig. Den första aspekten är att det finns fall där det lönar sig mer att leva på bidrag än att ta ett jobb. Då är logiken på ett sätt enkel. Om det är så att det lönar sig mer att leva på bidrag än att ta ett arbete kommer fler personer att leva på bidrag. Det tror jag att de flesta håller med om.

Den andra aspekten handlar om rättvisefrågan. De personer som ställer väckarklockan varje morgon, går upp, gör frukost till sig själva och sina barn, lämnar sina barn på förskola och skola och sedan åker iväg till ett jobb ska inte tjäna mindre än de personer som inte gör samma ansträngning.