Herr talman! Jag tackar igen för möjligheten att diskutera de här oerhört viktiga frågorna i dag.

Först vill jag prata om det här med män och kvinnor. Det finns en realitet om man tittar på den aktiva kärnan, som polisen bedömer är 17 500 personer. Att 6 procent av den gruppen är kvinnor betyder rimligen att 94 procent av den är män. Jag säger det inte alls som en invändning mot ansatsen för denna diskussion. Men om vi bara tittar på hur problemet ser ut blir det klart att detta i hög grad är ett problem som drivs av män, till och med i så hög grad att över 90 procent av de aktiva i denna kärna är män. Om vi sedan tittar på den bredare kretsen runt den aktiva kärnan ser vi att andelen kvinnor blir större, närmare 25 procent. Då talar vi förvisso om en stor volym.

Allt detta säger jag bara som en bakgrund för att förstå problemet rätt. Det utesluter som sagt inget av det som Anna Wallentheim tar upp i sin interpellation. Jag tycker också att det återspeglas i mina svar.

Vi har ett starkt intresse av att arbeta effektivt på individnivå och på gruppnivå för att kunna komma åt denna problematik. Jag tycker att det är utmärkt att vi nu har en mycket tydligare bild av problemet, som ett resultat av de regeringsuppdrag som vi har fattat beslut om och där redovisning nu har kommit från en rad olika håll. Vi har talat om Brottsförebyggande rådet, polisens lägesbild, Barnombudsmannen och annat.

Hur använder vi då detta underlag? Jag var inne på det tidigare. Interpellanten har själv lyft upp avhopparverksamheten flera gånger. Det är viktigt att understryka att arbetet med ett sådant explicit uppdrag, som mycket tydligt pekar ut problematiken när det gäller särskilt flickor och kvinnor, redan är igång.

Jag kan peka på en annan del, som jag inte har nämnt tidigare: arbetet med övergången till ungdomsfängelser. Det är en otroligt viktig sak för att på ett mycket bättre sätt skydda samhället mot allvarlig brottslighet men också för att kunna ge ett innehåll som har något slags möjlighet att bryta de här mönstren. I dagens system, där den statliga ungdomsvården har haft den uppgiften, återfaller 90 procent av de unga personer med kopplingar till gängen som har dömts till sluten ungdomsvård i allvarlig brottslighet.

Övergången till ungdomsfängelser och särskilda ungdomsavdelningar på våra anstalter är en viktig sak. Man kan på ett helt annat sätt arbeta med utbildning, behandling och annan återfallsförebyggande aktivitet för att nå helt andra resultat än vi har gjort hittills när det gäller det återfallsförebyggande arbetet mot den här gruppen.

För att komma till dagens ämne ska jag säga att en explicit del i det uppdraget handlar om just hur man ska kunna anpassa den verksamheten till flickor. Vi vet att det på totalen inte rör sig om särskilt många individer. Då blir utmaningen desto större att kunna anpassa verksamheten, som inte kommer att vara särskilt stor totalt sett, så att den skapar både skydd och trygghet för flickor som hamnar på anstalt. Verksamhetens innehåll ska också kunna möta just deras behov och ge dem verktyg för att komma ut som bättre människor på andra sidan.

Jag upplever nog att vi på olika sätt använder den här kunskapen för att på ett mycket tydligare och mer explicit sätt än tidigare anpassa både åtgärder och verksamheter till en verklighet där också flickor och kvinnor förekommer i allt högre grad.