Herr talman! Det här är frågor som jag brinner otroligt mycket för, både utifrån att vi fick höra att kvinnor utnyttjas som medel och nästan kan säljas som sexslavar mellan gängen och att vi får allt fler rapporter om kvinnors faktiska deltagande i gängkriminalitet.

Jämställdhetsfrågorna ligger mig varmt om hjärtat. Det är därför viktigt för mig att säga, framför allt när vi har elever som sitter här på läktaren och lyssnar, att interpellationsdebatter inte alltid handlar om att bråka med regeringen. Ibland vill man bara belysa en fråga som är viktig. Här kan vi tillsammans peka på åtgärder som är viktiga och som regeringen jobbar med men också som vi i oppositionen driver på för, för att vi inte ska missa viktiga perspektiv.

Jag tror att jag och ministern kan vara överens om att det här kräver att vi breddar vår förståelse för vad gängkriminalitet faktiskt är. Politikens och myndigheternas insatser har under många år – jag erkänner att det gäller även när mitt parti satt i regeringen – byggt på en bild av att gängen består av unga män och att vi därför måste arbeta förebyggande och ha insatser för just männen men inte för kvinnorna.

Vi har främst sett kvinnorna som offer eller som anhöriga till kriminella. Men tydliga rapporter visar nu att den bilden inte längre stämmer. Forskning och rapporter, från bland annat Brottsförebyggande rådet, visar att kvinnors inblandning i kriminella nätverk ofta sker i skuggan av männen. De tvättar pengar, de kan föra vidare information och de kan gömma vapen eller fungera som logistiskt stöd. Men det finns också kvinnor som är drivande i själva brottsuppläggen.

Herr talman! När flickor tidigt rekryteras in i destruktiva miljöer eller utnyttjas för männens brott handlar det inte bara om brottsbekämpning. Det handlar också om jämställdhet, det handlar om trygghet och det handlar om kvinnors rätt att inte dras in i våldets logik.

Alla partier i Sveriges riksdag vill bryta gängkriminaliteten. Regeringen är tydlig med att man vill bryta gängkriminaliteten. Det är bra och viktigt för det fortsatta arbetet. Men frågan är hur justitieministern och regeringen säkerställer att man i detta arbete verkligen integrerar ett jämställdhetsperspektiv, att kvinnor och flickor inte fortsätter osynliggöras utan att man fortsätter att hitta möjligheter att skydda dem och ge dem möjlighet att lämna.

Det kan handla om att styrning, resurser och analyser måste ta hänsyn till könsskillnader när det gäller både roller och risker. Vi vet nämligen att när jämställdhetsperspektivet saknas missar vi halva problemet. Om vi riskerar att lämna kvinnorna, både dem som är utsatta och dem som är inblandade, utan stöd och skydd har samhället misslyckats.

Jag är tacksam för att ministern är här i dag och tydligt har redogjort för vad regeringen gör för att se till att kvinnor och flickor inte hamnar i skymundan och vilka uppdrag man har gett. Men jag är ändå rädd att det mest är män vi kommer att prata om och att man i kampen mot organiserad brottslighet väljer att titta främst på männen.

Låt inte kampen mot kvinnors deltagande försvinna i bruset av de unga männen! Om vi inte ser kvinnorna och flickorna nu blir det kanske för sent, och risken är då att vi får se samma problematik bland unga kvinnor som vi i dag ser bland unga män.