Herr talman! Jag tackar Anna Wallentheim för möjligheten att diskutera den här oerhört viktiga frågan i dag och även de tidigare gånger då vi har talat om den.

Jag tar fasta på det som var frågeställningen, nämligen vad vi gör för att säkerställa att arbetet mot gängkriminalitet också så att säga integrerar ett perspektiv där kvinnor och flickor i de här miljöerna inte osynliggörs, vare sig vad gäller deras utsatthet eller vad gäller deras agerande. Det första viktiga steget för att åstadkomma det är självklart att synliggöra detta.

Alla de uppdrag vi har talat om – såväl Polismyndighetens kartläggning av hur nätverkskriminaliteten ser ut också i det här avseendet som uppdraget till Brottsförebyggande rådet, som har tagit sikte specifikt på den här frågan, liksom uppdragen till Barnombudsmannen – är uppdrag som vi har fattat beslut om i ljuset av att den kunskapen i hög grad har saknats i systemet. Det var inte så att vi klev in på Regeringskansliet och att det fanns mängder av kunskap och horder av underlag där; tvärtom skulle man kunna säga att detta var en blind fläck som vi nu har åtgärdat genom de här uppdragen.

Vi har alltså fört upp frågan på bordet för att på ett tydligt sätt, ur lite olika utgångspunkter och synvinklar, belysa frågan. Nu har vi det här underlaget. Om jag säger att det problem som lyfts i frågeställningen, det vill säga osynliggörandet, nu är löst betyder inte det att vi inte ska fortsätta fördjupa vår kunskap och löpande uppdatera våra lägesbilder. Men problemet är i alla fall angripet på ett systematiskt sätt, vilket vi inte har sett tidigare, och det tycker jag är utmärkt.

När det sedan gäller åtgärderna är det naturligtvis så att vi redan vidtar åtgärder som är ägnade att möta problemet. När det exempelvis gäller avhopparprogram och att man på ett mycket bättre sätt än tidigare ska kunna rikta dem mot flickor och kvinnor kan regeringen så att säga inte själv härbärgera avhopparprogrammet i Rosenbad. Det måste i stället ske ute på fältet hos myndigheter och andra aktörer som kan erbjuda vägar till avhopp.

Det uppdraget och arbetet är igång, och jag ser det som en utomordentligt viktig åtgärd för att kunna erbjuda vägar ut för de kvinnor och flickor som alltså kan röra sig i gränslandet mellan att på olika sätt vara aktiva aktörer, eller supportaktörer, och att själva vara utsatta för brottslighet. Tack vare underlagen vet vi till exempel att det inte är ovanligt att yngre kvinnor i nätverken både begår brott själva och på ett väldigt cyniskt och brutalt sätt används som betalningsmedel, exempelvis genom att användas för sexuella tjänster, när man löser ut skulder eller genomför andra transaktioner inom ramen för nätverken.

Att se hela problematiken där flickorna och kvinnorna är både aktörer, det vill säga gärningspersoner, och offer är alltså en otroligt central sak inte minst när man ska arbeta med avhopparuppdraget.

Bland andra viktiga verktyg för att skydda de här personerna, kvinnorna, från sina förövare vill jag gärna lyfta upp den skärpta kontaktförbudslagstiftningen, som trädde i kraft i somras. Den kommer på ett helt annat sätt än tidigare att kunna ge ett sådant skydd gentemot förövare. Till exempel ska skyddet inte bara omfatta den bostad där offret befinner sig utan exempelvis även en hel kommun.

Man ska också kunna sätta in elektronisk övervakning mot de individer som förföljer en flicka eller kvinna. Och det ska inte göras som en sistahandsåtgärd, när man har uttömt alla andra åtgärder, utan som en förstahandsåtgärd om hotbilden motiverar det.

Jag vill nämna två viktiga delar till. Den ena är sekretesslagstiftningen, apropå preventionen. Vi vet att information om det här med hotbilden, trakasserierna och de bakomliggande sociala problemen finns i systemet. Men det faktum att det inte finns möjlighet att dela den informationen har hittills avsevärt försämrat förutsättningarna för att bedriva ett aktivt preventivt arbete.

Jag ber att få återkomma till ytterligare åtgärder i nästa inlägg.