Herr talman! Det är inte första gången jag står här i kammaren tillsammans med justitieministern för att diskutera kvinnors roll i gängkriminalitet, men det är en fråga som tyvärr blir alltmer aktuell och akut.

Jag vill börja med att tacka justitieministern för svaret. Jag uppskattar att ministern delar uppfattningen att kvinnors roll i gängkriminalitet är både underskattad och osynliggjord. Det är också positivt att Polismyndigheten nu faktiskt redovisar siffror som visar på omfattningen. Siffrorna visar, precis som ministern nämnde, att över 12 500 kvinnor är aktiva i eller kopplade till gängmiljöer. Det bekräftar det vi länge kanske anat, nämligen att kvinnors delaktighet i den organiserade brottsligheten är betydligt större än vi vetat.

När vi nu har kunskapen måste vi dock agera, herr talman. Det finns en risk att regeringens arbete stannar vid just kunskap och kartläggning. Att beställa rapporter, uppdatera stödmaterial, avvakta och ge fler regeringsuppdrag menar jag kan vara viktigt och något vi behöver göra, men jag vill också se ännu fler konkreta åtgärder för att hjälpa kvinnor bort från gängkriminalitet.

Att polisen, Kriminalvården, Sis och Socialstyrelsen har fått i uppdrag att uppdatera stödmaterialet är ett viktigt steg, men kvinnor i gängmiljöer behöver mer än bara papper och riktlinjer. De behöver också verkliga vägar ut. Vi talar om flickor och kvinnor som ofta lever under hot. De har ofta barn och skulder och lever under psykisk press. Här krävs specialiserade avhopparprogram, skyddade boenden och samordnade sociala insatser, inte bara dokument.

Jag vill också peka på att Barnombudsmannens uppdrag kring hedersrelaterat våld och exploatering är otroligt viktigt men inte täcker hela problemet. Alla kvinnor i gängmiljöer deltar självklart inte bara på grund av heder eller på grund av trafficking; många kvinnor är tyvärr uppväxta i socialt utsatta områden med våld, missbruk och psykisk ohälsa omkring sig, och de rekryteras tyvärr tidigt – ofta via relationer – och fastnar i skuld eller beroende. Det är den gruppen som vi fortfarande inte når.

På något sätt kvarstår alltså mina frågor till ministern. Hur säkerställer regeringen att den kunskap som nu finns också omsätts i praktik i polisens arbete, i socialtjänstens metoder och i Kriminalvårdens behandlingsprogram? Hur ser regeringen till att kvinnors och flickors situation inte blir en särskild bilaga i arbetet mot kriminaliteten? Det är nämligen först när jämställdhetsperspektivet är inbyggt i alla led, från det förebyggande arbetet till avhopparverksamheten, som vi faktiskt kan säga att vi bekämpar gängkriminaliteten på riktigt.

Jag hör att ministern inte utesluter fler åtgärder. Jag och ministern är överens om mycket på det här området, och jag är tacksam för det. Jag vill dock gärna uppmuntra till att inte låta åtgärderna dröja, för medan vi pratar om att inhämta mer kunskap finns det kvinnor som redan nu utnyttjas, hotas och tvingas begå brott för andras vinning. De förtjänar att bli sedda – inte i nästa rapport utan i de beslut och prioriteringar som görs här och nu.