Herr talman! Jag vill tacka både Mattias Vepsä och Anna Wallentheim för möjligheten att diskutera dessa viktiga frågor i dag.

Till att börja med vill jag understryka att den nya och sammanslagna strategin mot våldsbejakande extremism och terrorism är regeringens kraftigaste styrmedel och även stöd till olika samhällsaktörer för att få en gemensam systemkraft mot all form av våldsbejakande extremism.

Över längre tid har vi som samhälle följt hoten från våldsbejakande islamism, autonom vänster och högerextremism. Under senare år har hoten framför allt kommit från våldsbejakande islamister och högerextremister. Att det finns ett rejält fokus på dessa hot från våra myndigheters sida bekräftas på en rad olika sätt.

När det gäller aktivklubbarna och högerextremismen har inte minst Säkerhetspolisen under det här året både presenterat analyser kopplade till gjorda kartläggningar och beskrivit hur problemet ser ut samt olika åtgärder ägnade att komma åt problemet. En väsentlig del är att strategin är väldigt handlingsinriktad, apropå frågan vad vi som samhälle gör mot detta.

Strategin rymmer fyra tydliga åtgärdsdelar. Det handlar om att förebygga den våldsbejakande extremismen och terrorismen och förhindra attentat och andra ideologiskt motiverade brott. Det handlar också om att skydda samhället och samhällets funktioner mot de olika hoten.

För den händelse att ett brott verkligen begås eller att ett attentat äger rum ska det kunna hanteras på ett så effektivt sätt som det bara går. Detta är min första och väldigt viktiga poäng. Det är alltså en handlingsorienterad strategi, och mycket konkreta åtgärder görs med anledning av den.

Vad gäller den pågående utvärderingen av hur strategin har slagit igenom i praktiken är det en realitet att utvärderingen pågår i detta nu. Vi hade som sagt en diskussion om det här för bara ett par veckor sedan. Jag pratar gärna om det varje vecka och för den delen varje dag, men hela underlaget från utvärderingen kommer inte att finnas på plats förrän en bit in på nästa år. När vi återkommer till riksdagen kommer förstås en uppföljning av de konkreta åtgärderna att inkluderas – om de är tillräckliga, vad vi ska göra ytterligare om de inte är det och så vidare.

Vad gäller lokala kartläggningar vill jag understryka att det inte finns några hinder alls för att bryta ned nationella kartläggningar i lokala sammanhang. Om man gör det och vill ha stöd i detta arbete, exempelvis från Center mot våldsbejakande extremism, får man statligt stöd.

Som sagt är samspelet mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen inom ramen för Redex, arbetet för att reducera extremistiska hot, ett samarbete där man gärna ger underlag till mer lokala lägesbilder. Detta arbete behöver inte vänta på någon, utan det är bara att göra det. Det finns ett ordentligt underlag på nationell nivå för att åstadkomma detta.

Vad gäller lagstiftning är det kanske lite symtomatiskt att Socialdemokraterna gräver i en lagstiftning som har åtminstone 80 år på nacken. Det gäller den gamla kårverksamhetslagstiftningen, som kom till i en andra världskriget-kontext. Som jag har sagt tidigare utesluter jag inte att man även ska se över den lagstiftningen.

Det är ingen tillfällighet att den moderna diskussionen om hur den här typen av hot ska angripas rör sig kring ett annat slags lagstiftning – den bredare deltagandelagstiftning som vi har fått på plats när det gäller terrorn och som vi nu är på väg att få på plats när det gäller kriminella nätverk, inklusive brottslighet i den typ av miljöer som vi talar om i dag. Den kommer att komma på plats så snart det bara går.