Herr talman! Den svenska hälso- och sjukvården är en av våra mest grundläggande tryggheter. Den bär oss genom livet, genom sårbara ögonblick, från det första andetaget till det sista. Den lindrar smärta. Den räddar liv. Den skapar tillit mellan människor och samhälle. Det är just den här tilliten, herr talman, tilliten mellan individen och staten och mellan patienten och vården, som är kärnan i ett demokratiskt samhälle. Den tilliten måste fungera även när samhället prövas som allra mest.

Sjukvårdens kärnuppdrag är tydligt. Det är att förebygga, utreda och behandla sjukdom och skada. Men i tider av kris och i värsta fall krig förändras allt. Då kan många människor behöva hjälpen samtidigt. Då måste vården stå stadigt, även när mycket vacklar. Kommuner och regioner påverkas dessutom av andra allvarliga händelser, såsom avbrott i elförsörjningen, cyberangrepp, kommunikationsstörningar eller brist på sjukvårdsprodukter. I en sådan tid måste vården inte bara reagera utan också vara förberedd för att agera.

Sjukvården är en stor del av vårt totalförsvar, men hittills har hälso och sjukvårdslagen inte gett kommuner och regioner verktyg att kunna anpassa sitt ansvar när krisen slår till. Det har saknats en tydlig ram för hur vården ska agera när resurserna inte räcker till. Det är detta som ändras nu. Förslaget vi debatterar i dag slår fast något som för de flesta kanske känns som självklart: Vid tider av kris och krig är kommuner och regioner skyldiga att ge den vård som är nödvändig för hälsa och liv.

Herr talman! Lika viktigt är det att vi har en skyldighet att hjälpa varandra. Om en region inte klarar sitt uppdrag ska andra regioner bistå. Det är också en gemenskap i ett demokratiskt samhälle. Det är ansvarstagande i praktiken.

Vi talar ofta om katastroftillstånd – situationer där många människor skadas eller blir sjuka eller där vårdens förutsättningar rubbas allvarligt. I sådana lägen kan regeringen nu besluta om kvalificerade katastroftillstånd när kommuner och regioner inte längre klarar av att ge den hjälp som krävs. När så sker begränsas vårdskyldigheten ytterligare för att resurserna ska användas till att rädda flest liv.

Men bara lagar räcker inte. Vi måste bygga en kultur av beredskap. När krisen kommer och akutmottagningen plötsligt fylls av skadade och sjuka behöver beredskapen redan finnas på plats – rutinerna, resurserna och ledarskapet. Det som en gång var självklart i vårt Sverige måste bli det igen.

Herr talman! Vi måste bygga våra lager. Vår brist på sjukvårdsprodukter är inte bara en logistisk fråga utan är ett hot mot människors liv och hälsa. Därför införs nu en skyldighet att lagerhålla sjukvårdsprodukter. Regeringen kommer att ange vad som ska finnas och hur mycket. En månads omsättning under normala förhållanden är ett klokt, rimligt och ansvarsfullt riktmärke.

Jag vill också nämna en annan förändring, att sjukvårdspersonal vid höjd beredskap blir skyldig att lämna ut uppgifter till Försvarsmakten. Vanligtvis råder sekretess om vem som vårdas på ett sjukhus, och det är rätt. Integriteten är en viktig del av vår frihet. Men när soldater med svåra skador förs till ett civilt sjukhus måste Försvarsmakten få den information som krävs för att rädda liv och skydda vårt land. Det handlar inte om att inskränka individens frihet, tvärtom. Det handlar om att värna den genom att värna livet självt.

Herr talman! Den här propositionen handlar inte om byråkrati. Den handlar om frihetens förutsättningar. För utan trygghet finns ingen frihet, och utan tillit finns inget starkt samhälle. Mycket av detta borde ha varit självklart redan tidigare, kan man tycka. Men nu, tack vare regeringen och Liberalerna, blir det verklighet.

Vi står för ett samhälle som planerar i fred för att stå starkt i kris och krig. Det finns få frågor i politiken som är viktigare än denna: Varje människa, oavsett var hon bor, har rätt till vård som är nödvändig för liv och hälsa. Det är trygghet. Det är frihet. Det är liberalism i praktiken.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 19 november.)