Protokoll 2025/26:32 Torsdagen den 13 november

ärendedebatt / Hälso- och sjukvårdens beredskap
Anf. 24 Nils Seye Larsen (MP)

Herr talman! Vi har dramatiska år bakom oss, och vi befinner oss i en hastigt föränderlig tid. De senaste åren har mycket hänt som ställt saker på sin spets. Covid-19-pandemin, som drabbade oss, var väldigt svår och tuff för sjukvården och samhället att hantera. Rysslands olagliga och avskyvärda invasion av Ukraina visade att den långa tiden av fred i Europa var över. Vi har mycket att arbeta med. Plötsligt förstår vi hur viktigt det är att rusta ett samhälle i händelse av kris och krig.

Även andra saker som skett runt om i Europa har lärt oss vikten av att stå redo när krisen plötsligt finns där. Jag tänker på de extrema väderförhållanden som drabbat Europa under de senaste fem åren. Vid de extrema översvämningarna i Tyskland och Belgien miste över 200 människor livet. Detsamma skedde i Spanien 2024. De extrema värmeböljorna orsakar stora skogsbränder, och tusentals människor dör på grund av hettan. Allt detta är faktorer som gör att vi inser att vi måste bygga ett mycket mer resilient och robust samhälle.

Vi i Miljöpartiet välkomnar givetvis propositionen i det avseendet att den förtydligar hälso- och sjukvårdens beredskap. Det handlar om hur vi kan samverka bättre mellan stat, kommun och region när det gäller kompetens, beredskapslag och annat. Men vi har också en del farhågor och annat som jag skulle vilja belysa. Det är också därför vi har skrivit ett särskilt yttrande.

Det rör främst den situation vi har i norra Sverige. Jag har återkommit till det här flera gånger bara för att folk ska hänga med i det. Norra Sverige – de fyra nordligaste länen – står för hälften av Sveriges yta och 8 procent av Sveriges befolkning. Det är alltså ett enormt sjukvårdsansvar som behövs i de nordliga regioner där jag bor.

Jag var på besök i Sollefteå på det nedläggningshotade sjukhuset, som en gång byggdes som ett beredskapssjukhus. För att ge ett litet perspektiv: I 21, Västernorrlands regemente, spänner från Jämtlandsfjällen hela vägen ut till kusten vid Härnösand och spelar en avgörande roll för försvarslinjen utifall Sverige skulle hamna i en situation av krig. I Sollefteå har man gått från cirka 40 heltidsanställda och värnpliktiga 2020 till nu cirka 450, och man har som mål att nå upp till 1 000 någon gång runt 2030. Detta är en kommun där det i tätorten bor 9 000 invånare. Det är en ganska ansenlig ökning av krigspersonalen. Det är också en av de baser som ska kunna ta emot utländska soldater genom vårt Natosamarbete, vilket ställer höga krav på sjukvårdskapaciteten.

Men nu sitter man där med ett beredskapssjukhus där akutsjukvården ska läggas ned. Vi i Miljöpartiet har engagerat oss mot detta och tycker att det är djupt olyckligt. Ett av argumenten för nedläggning är att man behöver spara pengar. Dessutom är det så att Västernorrland sitter i en situation där man saknar sjukvårdspersonal. Västernorrland är i en tuff situation ekonomiskt. Regionen tvingas spara. I januari gick Sundsvalls sjukhus upp i stabsläge på grund av överbeläggning och vårdplatsbrist.

I oktober gick Norrlands universitetssjukhus upp i förstärkt beredskapsläge på grund av överbeläggning, kapacitetsbrist och personalbrist. Nyligen beslutades i Västerbotten att man skulle höja skatten med 50 öre på grund av det ytterst ansträngda ekonomiska läget. I Norrbotten går man i år mot ett stort underskott, ett av de fem största i Regionsverige. När det gäller hyrpersonal toppas listan föga förvånande av Västernorrland följt av Norrbotten och Jämtland.

Skälet till att jag nu lyfter detta är att det bästa sättet att rusta den svenska sjukvårdsberedskapen i händelse av kris, katastrofer eller krig är att se till att den står väl rustad och väl fungerande i tider av fred. Men så är det inte i dag. Det är där vi skulle behöva jobba mycket mer brett och omfattande. Vi behöver säkra finansieringen av den svenska hälso- och sjukvården, i synnerhet i norra Sverige, och lösa den stora utmaningen med kompetenskrisen, som givetvis är än mer allvarlig i norra Sverige, där vi saknar arbetskraft.

När det gäller kompetensförsörjningen vill jag framhålla, för att ta Umeå som exempel, att det faktiskt är tack vare flyktingkrisen 2015–2016 som vi kunnat säkerställa att vi har tillräckligt med personal för att klara situationen. Det är personal som vi har utbildat. Jag tycker att det är ytterst sorgligt att vi just nu utvisar sjukvårdspersonal som vi faktiskt behöver i en situation där vi saknar kompetens att rusta sjukvården så att den står väl fungerande i tider av fred men framför allt fungerar i tider av kris.

Med detta yrkar jag och Miljöpartiet givetvis bifall till propositionen.