Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Regeringen föreslår nu en ny lag som kompletterar EU:s mediefrihetsförordning. Syftet är att göra det möjligt att tillämpa förordningen effektivt här i Sverige. Den nya lagen handlar bland annat om informationsskyldighet för medieföretag, om hur vi ska bedöma mediekoncentrationer och om Mediemyndighetens tillsyn och befogenheter. Det är alltså tekniskt, men det är också principiellt. Det handlar nämligen ytterst om något mycket större: den svenska pressfriheten, yttrandefriheten och vem som faktiskt ska bestämma över vår mediepolitik.

EU:s mediefrihetsförordning antogs våren 2024. Det fanns goda skäl till det. Syftet var att skapa en gemensam inre marknad för medietjänster och att skydda oberoende och mångfald. Det är viktiga mål och, tror jag, mål som vi alla är överens om.

Men eftersom förordningen gäller direkt i medlemsländerna handlar regeringens lagförslag nu om att fylla i de delar där Sverige självt måste bestämma hur tillsynen ska ske och hur reglerna ska tillämpas nationellt. Just där finns det några mycket viktiga principer som det är bra att vara tydlig med.

Den första är att svensk grundlag står fast. Sverige har redan ett av världens starkaste skydd för press- och yttrandefrihet, genom tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Det måste vara glasklart att EU:s regler aldrig får urholka det skyddet. Kommissionen ska inte ha inflytande över svensk mediepolitik. Den ska i grunden vara en nationell fråga.

För det andra innebär regeringens förslag att framtida ändringar i EU:s förordning automatiskt blir gällande i svensk rätt. I den nya lagen ska samma ord och uttryck betyda samma sak som i EU:s förordning. Därför ska det stå tydligt i lagen att begreppen har samma innebörd.

När man hänvisar till EU:s regler kan man göra på två sätt. En statisk hänvisning betyder att man hänvisar till EU-regeln så som den såg ut vid ett visst tillfälle. Om EU senare ändrar regeln måste den svenska lagen också ändras för att följa med. Det finns också något som heter dynamisk hänvisning. Det betyder att man hänvisar till rättsakten i den version som gäller just nu. Då behöver den svenska lagen normalt inte ändras när EU-rättsakten uppdateras.

För det tredje, herr talman, måste Mediemyndighetens mandat vara tydligt avgränsat. Förslaget ger myndigheten ett brett mandat att granska och bedöma mediekoncentrationer. Intentionen är att skydda mångfald, och den intentionen är naturligtvis god. Men vi måste vara vaksamma. En myndighet som får mycket inflytande riskerar, hur välmenande den än är, att indirekt påverka redaktionellt oberoende. Tillsyn får aldrig bli ett verktyg för att påverka innehåll.

Slutligen: Vi måste skydda de små aktörerna. De administrativa krav som följer med den här lagen kan slå hårt mot mindre och alternativa medier. De har inte samma resurser som de större koncernerna. Om vi inte är försiktiga riskerar vi att minska denna mångfald i stället för att stärka den. Regleringen måste vara proportionerlig, och den måste ta hänsyn till branschens olika förutsättningar.

Herr talman! Fria och oberoende medier är en grundbult i vår demokrati. De ska värnas, inte regleras bort. Vi måste stå upp för den fria pressen. EU:s mediefrihetsförordning ska tillämpas på ett sätt så att den stärker, inte försvagar, vår grundlagsskyddade yttrandefrihet. Det är så vi bevarar ett öppet samhälle, med fria medier och en stark demokrati.