Herr talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har lett till systematiska övergrepp mot civilbefolkningen. Ett särskilt allvarligt brott är de dokumenterade bortförandena av ukrainska barn till Ryssland och ryskockuperade områden. Enligt ukrainska myndigheter har hittills över 19 000 barn förts bort, och det faktiska antalet bedöms vara betydligt högre.

Yale Humanitarian Research Lab visar i sin senaste rapport från september att minst 210 anläggningar används för att hålla ukrainska barn i Ryssland eller på ockuperade områden. Mer än hälften av dessa anläggningar används för ideologisk påverkan och en betydande del för militär träning. Det handlar om en statligt organiserad struktur, inte en enstaka avvikelse. Det är en medveten strategi riktad mot barn och mot Ukraina.

När jag som rapportör i OSSE:s parlamentariska församling presenterade min rapport om de ukrainska barnen på OSSE:s sommarmöte antogs den i sin helhet. Där slog vi fast tre saker: att dokumentationen av brotten måste finansieras långsiktigt, att EU, OSSE och Europarådet måste samordna sitt stöd än mer och att sanktioner måste riktas mot dem som bär ansvar.

I oktober besökte OSCE PA:s nyvalde president Ukraina. Mötet med president Zelenskyj ledde till att OSSE:s parlamentariska församling som första församling anslöt sig till den internationella koalitionen för återförande av barnen. Jag har fått förtroendet att vara församlingens särskilda sändebud i detta arbete. Det ger församlingen ett tydligt politiskt mandat och möjlighet att direkt påverka koalitionens arbete.

Det är i detta sammanhang som frågan om finansiering blir avgörande. När Yales arbete riskerar att avstanna vid årsskiftet på grund av att USA:s nya administration stryper finansieringen handlar det inte bara om att ett projekt tar slut. Det handlar också om att vi riskerar att förlora den mest avancerade och samlade dokumentationen av barnens öde och därmed verktygen för att spåra och återföra dem.

Utrikesministern hänvisar till viktiga insatser via Unicef, Röda Korset och Rädda Barnen. De är viktiga, men de ersätter inte det specialiserade dokumentationsarbetet. Utan Yales arbete mister vi kartläggningarna, beviskedjorna och möjligheten att reagera snabbt när barn förflyttas.

Därför vill jag fråga statsrådet: Hur avser regeringen att driva på inom EU för att säkra finansieringen av Yales och andra oberoende dokumentationsaktörers arbete? Och hur kommer regeringen att verka för att EU, OSSE och andra partner för en tydlig dialog med USA för att påverka amerikanska beslut och säkra fortsatt internationellt tryck för barnens återförande?

Vi behöver sanktioner och diplomati. Vi behöver humanitärt stöd och teknisk dokumentation. Och vi behöver länder som tar ansvar. Sverige kan och bör vara ett av dem.