Fru talman! Allt det bästa har inte hänt än, sjunger Håkan Hellström. Jag räknar till minst fem partiledare här inne som tror att han sjöng fel och som tittar i backspegeln. Nostalgin har gjort sin stora återkomst i svensk politik, inte minst inom Socialdemokraterna. Det är skattehöjningar, bidragslinje, folkplanering och statliga apotek. Men, Magdalena Andersson, det finns en anledning till att framrutan är större än backspegeln.

Jag tror själv på framtiden, inte för att problem försvinner av sig själva utan för att vi har en plan att nå dit. Vi är realistiska i fråga om problemens omfattning men optimistiska över politikens kraft att lösa dem.

På område efter område levererar den borgerliga regeringen reformer för att lösa Sveriges samhällsproblem, bekämpa gängen och stärka människors ekonomi och framtidsdrömmar. Det är ett Sverige där skolan öppnar fler livsdörrar, där varje barn får se sin mamma och pappa göra sig redo för att gå till jobbet på morgonen och där det nygifta paret stadgar sig och bildar familj i ett radhus eller i en lägenhet utan ständig ångest över otryggheten utanför. Det är ett Sverige där unga entreprenörer vågar göra verklighet av sina idéer och starta framtidens Ikea eller Spotify, med vetskap om att det går att hitta experter både här och utomlands som kan bidra till välståndet.

Naivt, säger dysterkvistarna här inne i salen. Men hoppfullhet är inte synonymt med naivitet. Ett bättre, tryggare och friare Sverige är inom räckhåll.

(Applåder)

I detta anförande instämde Helena Gellerman och Mauricio Rojas (båda L).