Herr talman! Som jag nämnde har det gjorts historiska skolsatsningar, och det finns en reformagenda som vi inte har sett tidigare när det gäller skolan.

Jag vill börja med att säga att den inkludering som ledamoten pratar om hade funkat bra om alla bara fick rätt stöd. Men det har ju inte funkat; det är därför vi befinner oss där vi befinner oss, det vill säga i ett läge där barn som borde få rätt stöd i rätt tid i stället trycks in klassrum utan att få det. Det är därför vi gör om skolstödssystemet.

Jag jobbar varje dag för att återreglera svensk skola. Det gör jag av en väldigt central anledning, nämligen att vi inte kan ha det som i dag. Det råder både en trygghetskris och en läskris i svensk skola.

Om jag får göra ett medskick till ledamoten: Vill man på riktigt göra stora förändringar och se till att skolsatsningar som beslutas här inte stannar upp när de kommer ut till kommunerna är man jättevälkommen att kroka arm med Liberalerna för att förstatliga skolan. Det finns nog inget enskilt viktigare än att se till att kommuner inte kan se det som en möjlighet att backa i sina egna satsningar på skolan när den här kammaren beslutar om stora skolsatsningar. Att återreglera skolan och se till att skapa likvärdighet är nog det mest avgörande vi kan göra.

Som jag inledde med att säga är frågan om barns och ungas ohälsa något som hela samhället behöver ta krafttag i. Det är ett folkhälsoarbete, och det börjar med barn och unga. I en tid där barn och unga formas av andra innan de hinner forma sig själva är det mer avgörande än någonsin att se till att skolan blir en arena där det råder trygghet och studiero.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.