Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Det är tack vare mamma Desirée denna debatt äger rum. Hennes dotter Karolina tog sitt liv när hon bara var tolv år. Det är inte ofta jag blir nervös, men det blev jag första gången jag träffade Desirée. Jag var rädd att såra och säga fel, klampa in och riva upp. Det är lättare när man kan säga ”jag förstår hur det är”. Men jag förstår att jag inte förstår hur det är att mista ett barn.

Vad jag vet är hur kärleken till mina barn känns men inte hur det skulle vara att inte kunna ge den i livet. Ulf Lundells ord ger en aning: ”Som om min själ har gått ifrån mig för att vara hos dig, så saknar jag dig.” Det finns nog bara en enda sak som är svårare att förstå än detta, och det är hur dåligt ett barn mår som har bestämt sig för att inte leva.

Vi måste tala om vad det handlar om och inte sopa under mattan, sa Desirée när jag envisades med att prata om suicid. Så vi gav vårt riksdagsseminarium rubriken Barn och självmord – för det är vad det handlar om. Det blev en både jobbig och viktig dag med forskare, anhöriga, lärare, psykologer och riksdagsledamöter. Utgångspunkten var Elinor Torps bok om Karolina, som heter Flickan i korridoren. Hon satt där i korridoren, själv, innesluten. Hon vantrivdes i skolan, och hon fick inte rätt stöd – en erfarenhet som många elever i dagens skola delar.

Det är något väldigt fel i svensk skola när så många elever inte finner sin plats. Många lärare gör ett fantastiskt jobb men ser själva att resurserna inte finns att ge elever vad de behöver. Det finns för lite kunskap om autism och andra NPF-diagnoser inom skolan. Hjälpen är för liten och för dålig. Vi kan så mycket bättre.

Det kändes som att vårt seminarium tände ett hopp hos deltagarna. Politiker från alla sidor lyssnade nyfiket och koncentrerat. Socialminister Jakob Forssmed höll ett väldigt bra anförande, och känslan i rummet var att detta kunde bli ett avstamp mot någonting bättre.

Men så slår jag upp DN dagen efter vårt seminarium och läser hur utbildningsministern tycker att vi ska lyssna mindre på elever och att vi ska straffa elever. Jag skämdes inför de föräldrar vars barn tagit sina liv som jag träffade den 22 oktober, de som kämpat som tigermammor och tigerpappor för att deras barn skulle ha det bra i skolan och som nu kraftsamlade igen och tog sig till riksdagen för att kämpa för andras barn.

Herr talman! Många av dem som tagit sina liv har haft autism, inte kunnat lära i rådande skolmiljö, varit frustrerade eller mobbade, stökat, bråkat och skolkat. De har inte fått rätt stöd, de har inte mötts av kunskap, de har inte kommit in i en gemenskap – de har mått som i ett helvete. De är många och blir fler. Under förra året tog 16 barn under 14 år sina liv.

Riksförbundet Attentions skolrapport visar att 83 procent av elever med NPF-diagnoser upplever fysisk och psykisk ohälsa kopplat till skolan. Skolfrånvaron har fyrdubblats sedan 2019. Ska vi verkligen lyssna mindre på dessa barn? Ska vi verkligen straffa dessa barn?