Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Det går inte att missa att det vi diskuterar och debatterar i dag är tillgång till barnomsorg på obekväm arbetstid. Det är en fråga som berör såväl arbetslinjen som jämställdheten och barnens trygghet.

I Sverige ska alla ha möjlighet att arbeta och försörja sig, oavsett vilket yrke eller vilken arbetstid de har. Vår välfärd bygger på att det finns människor som arbetar när andra sover. Undersköterska, busschaufför, vårdbiträde och polis är några av de yrken som håller samhället igång dygnet runt och får välfärden att fungera.

Föräldrar som arbetar kvällar, nätter och helger möts ofta av en enkel men orättvis verklighet i form av en barnomsorg som stänger redan vid fem-sex-tiden. Ibland fungerar inte heller öppettiderna på morgonen därför att man har lång restid.

Vi vet att en tredjedel av landets kommuner erbjuder nattis eller liknande verksamhet medan andra saknar det helt. Ministern och jag kan vara hur överens som helst om att man ska ordna det på något vis, men faktum kvarstår: Verkligheten ser ut på ett annat sätt. Även i de kommuner som har många arbetsplatser där man arbetar skift finns det exempel på att man inte erbjuder detta.

Barnfamiljers möjligheter avgörs alltså inte av vilket yrke man har eller om man vill arbeta utan av vilken kommun man råkar bo i. När kommunen lägger ned nattiset eller aldrig har haft något tvingas dessa föräldrar att säga upp sig från sina jobb eller flytta till en annan kommun – inte för att de vill utan för att barnomsorgen inte räcker till.

Herr talman! Detta är ingen marginell eller liten fråga. Den berör inte bara dem som inte har tillgång till fungerande barnomsorg utan även de arbetsplatser som inte kan få den arbetskraft de behöver. Det handlar om undersköterskor och vårdbiträden som inte kan få den arbetskamrat de verkligen behöver. Vi känner igen devisen ”fler händer i vården”.

Föräldrar ska inte behöva välja mellan jobbet och barnen på grund av att de arbetar kväll eller natt. Barn ska inte behöva flyttas runt mellan anhöriga eller vänner och bekanta för att samhället inte klarar sitt ansvar. Det är lite grann det som jag kunde läsa mellan raderna, som ministern antyder och som även står i skollagen. Men det här blir alltså konsekvensen.

Vi har i dag ett Sverige där till exempel en ensamstående förälder i min hemkommun Malmö kan arbeta natt på sjukhus medan någon i en annan kommun inte kan göra det, därför att de inte har möjlighet till nattomsorg där. Skillnaden mellan kommuner gör att barn till nattarbetande föräldrar inte alltid får samma möjlighet till arbete och försörjning – nej, det är ju inte barnen som ska arbeta utan vårdnadshavaren! Där blev det visst lite tokigt, och jag ber om ursäkt.

Det här är dock inte likvärdigt, och det är inte en fungerande arbetslinje. Om regeringen menar allvar med att fler ska kunna arbeta måste välfärden möjliggöra det. Behovet är inte lågt utan underskattat. Man pusslar med anhöriga och byter pass eller säger upp sig. Frågan kvarstår därför: Hur kommer ministern att förstärka kommunernas förutsättningar att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid?

Ministern hänvisar också till maxtaxan. Vi har ännu inte sett förslaget om hur maxtaxan ska konstrueras. Blir pengar över så att man kan använda dem till annat, eller ska de bara gå till att kompensera för inkomstbortfall då man får en lägre taxa? Det kan ministern inte svara på i dag, eftersom det inte finns något färdigt förslag. När kan vi få se ett förslag på maxtaxa?