Herr talman! Tack, Magnus Resare, för frågan!

Precis som nämndes här har återvandringsbidraget funnits i Sverige under lång tid, ända sedan 1984. Jag vill nämna att det är ett frivilligt stöd. Det är ingen som tvingas till något. Målgruppen är inte, som det lite slentrianmässigt beskrivs, personer som arbetar och har kommit in i det svenska samhället. Målgruppen är den rakt motsatta. Det är människor som inte har kommit in i integrationsarbetet, som är en del av utanförskapet, som kanske längtar hem, som kanske lyssnade till skrupelfria människosmugglare som lovade en massa saker eller som, för den delen, inte vill bli integrerade i vårt land. Vi vet att det också finns sådana personer.

Det här är frivilligt. Det är frivilligt att använda stödet, och det är frivilligt att ha dessa möten. Jag kan tycka att det är lite märkligt att kommunföreträdare, framför allt till vänster, agerar grindvakter när det gäller vilken information deras medborgare ska få. Jag tycker att det skulle vara mer naturligt att människor fick informationen och sedan själva fick bestämma om de vill använda sig av stödet eller inte.

Jag noterar också att det är väldigt många som vill återgå till den kravlösa migrationspolitiken, men jag tror i ärlighetens namn att den diskussion som har förts snarare ökar intresset för detta stöd.

(Applåder)