Fru talman! Rysslands aggressioner i landets och vårt närområde utgör en historisk kontinuitet. Det är lite som att gå upp på morgonen, käka frukost och borsta tänderna; det pågår ständigt och alltid och har gjort så under mycket lång tid – egentligen sedan Rysslands grundande.

Det som skiljer i dag från i går är att det inte längre är enbart Rysslands krigshets och krigsmaskin som är dimensionerande för hotet mot Sverige. Ryssland har slagit sig i slang med andra av ondskans axelmakter i vår tid. Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea samarbetar för att tillintetgöra det vi kallar den liberala demokratiska världsordningen.

Rysslands krig mot Ukraina – Rysslands fullskaliga invasion – är ett hot mot Sverige, mot Europa och mot den liberala demokratiska världsordningen. Ukraina måste vinna, men Ryssland måste också förlora. Detta är inte minst viktigt, fru talman, därför att ondskans axelmakter av vår tid – Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea – som samarbetar så djupt och utstuderat för att förstöra vårt sätt att leva måste få en tydlig förlust.

Det här handlar om ett gemensamt tänkande – inte kring socialism, kommunism, islamism, fascism eller någonting annat som vardera landet står för utan om revanschism och att rucka den världsordning som har hållit tillbaka dessa länders tyranniska ideologier. Det handlar om ett gemensamt tänkande om att vara emot vår demokrati. Det är därför stödet till Ukraina är så fullständigt avgörande, och det är därför det är så avgörande att vi här i Sverige ser till att vi har militära, ekonomiska, politiska och juridiska medel att stå emot hotet.

Debatten vi har här i dag handlar om de juridiska medlen. De politiska medlen har vi fått genom att bli medlemmar i Nato. I år är det 30 år sedan Liberala ungdomsförbundet – dåvarande Folkpartiets ungdomsförbund – blev det första ungdomsförbundet i Sverige att kräva att Sverige skulle gå med i Nato. Jag tyckte i efterhand att Natoprocessen i vårt parti var ganska lång. Jag var inte särskilt gammal när det där skedde 1995, men processen tog fyra år. Det tog fyra år för Folkpartiet att snappa upp den här politiken, och sedan dess har vi drivit på för ett Natomedlemskap. De som säger att Natoprocessen var kort har alltså fel; det tog 30 år från det att den första politiska entiteten i Sverige fattade beslutet till dess att Sverige blev medlem.

Fru talman! Det krävdes en fullskalig invasion av Ukraina för att den slumrande socialdemokratin skulle nå den yrvakna insikten att vi behöver ett Natomedlemskap. Det beklagar jag. Nu är vi där, och det är bra. Men låt oss inte ha en situation där det när vi behöver agera – när vi behöver vara agila, aktiva och snabbfotade – blir en lika lång och utdragen process som Natoprocessen! Låt oss lära av de långa, krångliga politiska processer vi har sett. Vänsterpartiet sa i talarstolen att riksdagens rekord i snabba processer är två dagar. Två dagar är ganska lång tid när det verkligen skorpar till sig, fru talman. Låt oss i stället ha möjlighet att ha snabba processer!

Fru talman! Det har låtit i debatten som att det här i huvudsak handlar om att flytta makt från riksdagen till regeringen. Det kan man ju argumentera för; vid en första anblick och med en ganska simplistisk syn på betänkandet är det vad det rent tekniskt handlar om. Men egentligen handlar betänkandet – och det förstår alla utom kanske Vänsterpartiet – om huruvida vi vill att det ska vara Sveriges regering eller regeringen i Kreml som fattar beslut om hur vi ska leva våra liv här. Det är detta det handlar om.

Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)