Fru talman! Jag tänker att det är viktigt att ändå göra den historiska utblicken från 60-talet, när man bröt uran, fram till 2025, när man nu är på väg att ta bort det kommunala vetot. Det stoppade faktiskt ett försök till betydligt mer omfattande storskalighet på 70-talet, då man valde att använda sig av vetot för att det inte skulle göras ännu större sår i naturen.

Jag delar Jesper Skalberg Karlssons erfarenhet av Nordkalks brytning i Sverige av kalk till cement, som också sker i berget Billingen.

Under valet 2022, vilket ju inte är alltför länge sedan, sa ledamotens partikamrat från norra Sverige, Mattias Karlsson, att det inte kommer att vara aktuellt att bryta uran i Norrbotten men att det finns sådana fyndigheter i Västergötland och att det skulle kunna brytas där framöver. Om man från Moderaternas sida menar att man på det sättet skapar tillit och framtidstro i olika bygder blir det lite märkligt. Det är inte så länge sedan, så man kan inte hävda att miljölagstiftningen nu ser ut på ett helt annat sätt och hänvisa till 60-talet.

Från det parti som ledamoten företräder pekar man på att man ser uranbrytning i Sverige som potentiellt möjlig. Då stämmer det inte som ledamoten säger i debatten, att det inte kommer att vara aktuellt med storskalighet utan att man bara bör kunna ta till vara det uran som hittas i de gruvor där man bryter i dag.

Min fråga kvarstår därför: På vilket sätt vill Moderaterna bidra till att människor känner tillit och framtidstro i de bygder runt om i Sverige som av ledamotens olika kollegor pekas ut som möjliga att bryta uran i framöver? Nu öppnar man för detta i dag, och dessutom vill man ta bort det kommunala vetot.